Konsert
AllmÀnna sÄngens vÄrkonsert
Universitetsaulan
Lördag 13 maj
Det kryllar av linnekavajer och sommarklĂ€nningar utanför Universitetshuset nĂ€r AllmĂ€nna sĂ„ngen ger sin Ă„rliga vĂ„rkonsert. Temperaturen mĂ„ ha slagit över i tidig sommar, men den dĂ€r kĂ€nslan av att det Ă€r vĂ„r i Uppsala gĂ„r inte att ta miste pĂ„. VĂ„rkonserten Ă€r den 171:a i ordningen och det firas med en kavalkad av vad som beskrivs som âblivande och begagnade favoriterâ.
Vid första anblick har programmet en viss slagsida mot det begagnade, vilket i och för sig Ă€r mer Ă€n angenĂ€mt. NĂ€r AllmĂ€nna sĂ„ngen tĂ„gar in i aulan bjuder de pĂ„ Otto Lindblads valborgsklassiker âLĂ€ngtan till landetâ. Vi stannar kvar i 1800-talet med stĂ„ndsmĂ€ssiga tolkningar av Friedrich Kuhlaus âMajsĂ„ngâ och Wallins psalm âDen blida vĂ„r Ă€r inneâ.
Lite modernare blir det med Jan Sandströms âVuojnha bieggaâ. Det Ă€r ett samtida körverk dĂ€r jojken spelar en viktig roll, men det som verkligen skiljer stycket frĂ„n de föregĂ„ende Ă€r den lĂ€tthet med vilken den uppförs. Under ledning av dirigenten Erik Westberg imiterar kören fjĂ€llripor, och nĂ€r ett avslutande ljud av fĂ„gelvingar fyller aulan kĂ€nns det lite som att befinna sig i den dĂ€r scenen i Kalle Ankas jul nĂ€r Kalle ska fotografera en hackspett. âVuojnha bieggaâ Ă€r ett pampigt och ansprĂ„ksfullt verk, Ă€ndĂ„ Ă€r som att vi leker.
Efter pausen fĂ„r konserten en tydligt litterĂ€r prĂ€gling. Gustaf Frödings vĂ„rdepressiva âKung liljekonvaljeâ (tonsatt av David Wikander) varvas med Edith Södergrans oböjliga âLjusfĂ€ltenâ (tonsatt av Karin Rehnqvist). Ăven William Shakespeare Ă€r representerad i form av Sven-Erik Johanssons âFanciesâ.
Fröding, Södergran och Shakespeare i all Ă€ra, men det stycke som gör allra starkast intryck Ă€r den serbiska kompositören Aleksandra Vrebalovs âMy Desert, My Roseâ som hĂ€r uppförs av den gĂ€stande Malvakvartetten. Med strĂ„kar som balanserar fint mellan lĂ€tthet och djup lyckas kvartetten fĂ„nga den besynnerliga drömkĂ€nsla som ibland prĂ€glar vĂ„ren.
Det Ă€r nu som löftet om att fĂ„ stifta bekantskap med blivande favoriter Ă€ntligen infrias. Samtidigt gĂ„r det inte att överskatta den stĂ€mning som förmedlas med de mer traditionsenliga styckena. NĂ€r AllmĂ€nna sĂ„ngen slutligen stĂ„r framför Universitetshuset och sjunger âKungssĂ„ngenâ Ă€r det svĂ„rt att inte ryckas med i den vĂ„rglĂ€dje som kören har givit Uppsalaborna i snart 200 Ă„r.