Gustaf Fröding (1860–1911).
Biografi
Johan Svedjedal
Dä kvetter – Gustaf Fröding som student
Albert Bonniers förlag
"Framför professorn står du dum,/ vid alla frågor lika stum,/ om näsan blek, om örat het,/ om du då alldeles blir bet/ och gubben ryter: drag för fanken,/ 'dä kvetter', svara, kvick som tanken." Så skriver den 24-årige värmlänningen Gustaf Fröding år 1884, ett år efter att han har lämnat Uppsala med "supande, prostituerade, bordeller, bråk och könssjukdomar". Det förstnämnda är fortfarande vanligt för dagens studenter men Uppsala som blomstrande bordellstad får man hoppas tillhör det förgångna. Studenterna som oftast kom från samhällets övre skikt tilläts inte flirta med de fina fröknarna ur samma klass utan förväntades gå till gatflickor. Så gjorde också Fröding, i så hög utsträckning att arvet tog slut. Att betala för kärlek och supa bort pengarna blev ett mål i sig, i alla fall om vi ska tro Johan Svedjedal.
"Dä kvetter" sätter ljus på en ganska bortglömd tidpunkt i poetens liv och driver tesen att Gustaf Frödings misslyckade studietid faktiskt banade väg för hans kommande författarskap. Endast genom att göra sig kvitt alla pengar och hopp om akademisk karriär inom "något borgerligt ansett yrke", kunde Fröding ge sig hän åt ett bohemiskt liv som skriftställare, poet, eller ännu hellre "skald", som de verkligt begåvade kallades. Även om den unge Fröding inte tenterade så läste han många romaner, insöp tidsandans nya radikala idéer och samlade på sig starka minnen som kom att prägla hans livsverk.
Uppsalaprofessorn Johan Svedjedal, som tidigare har skrivit om författare såsom Karin Boye och Harry Martinson, har gjort vad han kunnat utifrån de fåtal brev som finns bevarade. Många av källorna är hämtade från arkiv och andras studentmemoarer, vilket ibland gör det hela lite urvattnat eftersom det inte direkt bidrar till att vi kommer Fröding närmare inpå skinnet. I stället blir det Uppsala som levandegörs. Svedjedal lär ut väl hur stadens akademiska förhållanden såg ut, hur stadsbilden lät och luktade i slutet av 1800-talet. Hädanefter blir det svårt att gå över Stora torget utan att se "torggruffet" framför sig: klasar av studenter i lyktstolpen, en urspårad ordstrid om sedlighetsdebatten, tills konstapeln kliver ut ur Rådhuset och ryter "avancera bakåt!"