Gitarrfestivalens andra dag visade upp den bredd och de stora konstraster som den är känd för. Från den lågmält intensiva Xuefei Yangs eskapader till Scott Hendersons bombastiska kaskader. Om vi vore i Göteborg kanske man kunde säga att de var som yin och yang.
Det var tur att konserterna låg i den ordning de gjorde. Hade jag lyssnat först på Scott Henderson så hade jag nog inte en kunnat höra Yangs konsert. Man blev lite lomhörd. Det märks att Henderson har sina rötter i blues och rock. Stundtals var det rena hårdrockskonserten under hans framträdande.
Inget ont i det. Det är ytterst få som har hans bländande tekning idag. Gitarren är helt enkelt som en förlängd kroppsdel av honom själv. Det verkar som om han kan göra precis vad som helst med den. Och det gjorde han. Det var som att se en ekvilibrist på slak lina på mycket hög höjd, man sitter med hjärtat i halsgropen och tänker ”att nu ramlar han, nu faller han”, men icke, Henderson hittar hela tiden rätt. Komplicerade rytmfigurer som känns fel blir helt rätt när de med ett elegant grepp faller på plats.
Han själv fullkomligen utstrålar spelglädje. Stående på ett ben, eller knäande på golvet och skruvande på alla pedaler är han som ett barn med obegränsad kredit i en leksaksbutik. Det märks också mellan låtarna att han stortrivs på scenen. Han småpratar, skämtar och håller i det hela.
Med sig har han ett par lika anonyma som skickliga medspelare. Det finns inget publikfriande i trummisen Alan Hertz och basisten Travis Carltons framtoning. De ser ut som om de kommer direkt från nattskiftet på fabriken och bara behöver lite avkoppling. Men som de spelar! Carlton bara rör lite på fingrarna och det hela gungar loss med Hertz workout bakom kaggarna. Imponerande!
Men även en god låda kvalitetschoklad ger övermättnad. Efter halva konserten känns det trots alla varianter ganska upprepande och jämntjockt. Låtarna har ungefär samma uppbyggnad och en viss trötthet infinner sig i öron och hjärna, inte minst då det som sagt var ganska hög volym. Trioformatet har ju också sina begränsningar, Henderson kunde ha behövt en starkare utmanare i bandet. Men fram till dess är det en upplevelse att höra tre så duktiga musikanter.
Ett par timmar innan satt jag och lyssnade på en helt annan slags artist. Kinesiska Xuefei Yang är minst lika fingerfärdig som Scott Henderson men låter bara en hundradel så mycket. En förväntansfull publik klappade ivrigt in henne och hon kom in lite blygt. Men det gick snabbt över och hon gjorde förtjänstfulla och för genren förvånande bra mellansnack. Hon bjöd professionellt på sig själv och det hjälpte till att lyfta den fina konserten ytterligare. Ett par kända extranummer piggade gav också mervärde, liksom ”förbandet” Sebastian Pecznik.
Hennes gitarrspel räckte annars gott och väl för det. Höjdpunkten var Steven Goss specialskrivna verk för henne som bygger på den uråldriga kinesiska diktcykeln ”the Book of Songs”. Sex ”illustrationer” spelades från den, alla med en viss österländsk ton. Det gick igen även i det fina arrangemang av en kinesisk folksång hon gjort själv, transponerat från den kinesiska cittrans 13 strängar till gitarrens sex.
Roligt att hon tog med sig klanger från sitt hemland. Det övriga i konserten visade att hon har bredden och skickligheten men de tillhör mer allmängodset: Albeniz, Debussy, De Falla och Bach. Men fint lät det genomgående, även om man kunde önskat mer passion i de spanska titlarna.
Som helhet en varierad och intrycksfull konsertkväll som bådade gott för de dagar som återstår av Gitarrfestivalen.