Poesi
Bruno K. Öijer
Växla ringar med mörkret
Wahlström och Widstrand
Poesins performanceartist framför andra återvänder från tystnaden. "Växla ringar med mörkret" visar varför Bruno K. Öijer redan har blivit något av en klassiker. Han höjer sig över det förväntade och verkar ny fastän gammal. Hur han överlevde språkmaterialismens järnkamrar undrar jag, och knappast att han bryr sig om de unga Stockholmspoeterna. Som artist har han redan sin persona, som diktare behöver han ingen, han har sin ställning helt i egen rätt.
Jag tycker om hans dikter, de låter det högstämt romantiska tona fram i en vardagsklang som hindrar dem från att bli deklamatoriska. Jag tycker om hans vackra förmåga i bildspråket, den gör världen mer uthärdlig för en stund. Han är ojämn, det kan irritera, men är övergående. De nya dikterna samlar erfarenhet och blickar bakåt. Bruno K. Öijer tillhör en generation som nu ställs inför den uppgiften. Hans romantiska anarkism har kanske alltid tillhört historien, men nu måste den återberättas. Tio år har gått sedan han sist yttrade sig. En ny generation lyssnar.
Nu minns han alltså – "i drömmen/ gick jag på min barndoms gator igen/ omfamnad av en varm stilla sommardag" – och han gör det med patos och saknad. Han står framför butiksfönstret och ser det uttagna hjärtat, precis som Strindberg, men det är 1950-talets skyltfönster och strax intill finns tobaksaffären där nyinkomna serietidningar luktar trycksvärta. Dikterna andas sorgsen förgångenhet i en ton som först skapades av romantiken men som nu står fram igen. Det är inte särskilt retoriskt, inte storslaget, inte gestik. Men hur ogärna han än ville det så tillhör Bruno K. Öijer nu vår kulturkanon.
I en dikt låter han marken drömma om sina hjulspår, de bortglömda, de som leder till övervuxna platser med vittrade kors. Men på något sätt analyserar man honom bäst genom att citera, inte genom att referera. Dikten ifråga heter "Vägvisare": "Livet var inte bara/ ödsliga hotellnätter/ inte heller bara sorlet av dagar/ som rann förbi i rännstenen/ och jag måste ha gått vilse en natt/ såg inte ens handen framför mej/ hade ingen aning om var jag hamnat/ innan gravarna/ plötsligt lyste mot mej i mörkret".
Det är vad som låter sig sägas med några få tecken. Jag ser hur han återkommer i media. Snart låter han höra sig också, en turné är inplanerad. Bruno K. Öijer består.