Huvudpersonerna i österrikaren Thomas Bernhards romaner är inte alltid så lätta att gilla. Osympatiska medelålders män, ofta ensamstående, barnlösa excentriker som ruskar om och tvingar läsaren att opponera sig. De är ofta besatta vid en uppgift, att fullborda ett mästerverk till ett mycket högt pris, som Konrad i Kalkbruket (1970) eller som Roithamer i Korrigering (1975). Den bok som nu för första gånger kommer ut i svensk översättning. Jan Erik Bornlid har gjort ännu ett hästjobb.
Grundhistorien är enkel. Naturvetenskapsmannen Roithamer har tagit sitt liv efter att under sex år byggt en kon till bostad åt sin älskade syster som dött till följd av att hon flyttat in i konen. Konen, som beskrivs som det fulländade byggnadsverket har förintat dem båda. Romanens berättare, vän, barndomskamrat och kollega vid universitetet i Cambridge kommer till den vindskammare där Roithamer arbetat med konen för att där ta hand om kvarlåtenskapen: Lappar, manuskript och anteckningar som alla kretsar kring byggandet av konen. Korringering är uppbygd av detta kvarlåtenskap.
Den är indelad i två delar, två monologer som låter läsaren träda djupt in i gestalternas snåriga, vindlande och djupt främmande tankevärldar, och ja, det är fascinerande. Den ena monologen tillhör vännen som ankommer till vindskammaren och under ett dygn tänker på Roithamers liv, självmordet och kvarlåtenskapen allt medan floden Aurach brusar utanför. Den andra är Roithamers monolog, eller snarare Roithamers anteckningar som läses av vännen. Här går Bernhard in i den djupt oroande tankevärlden hos Roithamer, där förintelse, självmord, hat mot familjen och Österrike samt konstruktionen av konen går om och in i varandra som varandras förutsättningar.
Den vana läsaren av Bernhard kommer känna igen sig i "Korrigering" medan den ovana kan låta sig avskräckas från den – även för Bernhard – ovanligt kompromisslösa romanen. Helt utan styckesindelningar, med meningar som löper över flera sidor maler Bernhard ner sin läsare, det finns två val: att helt enkelt stänga boken och aldrig återkomma eller att överlämna sig och låta sig sugas ned i Bernhards språkliga spiraler.
Hos Bernhard finner man ingen nåd. Här får misogyna uttalanden stå oförklarade, utan kontext eller ironisk vink till läsaren, här blir självmordet en lösning på problem, här drivs allt mot sin egen förintelse. Nej, hopp står inte att finna, inte heller några uppbyggliga lärdomar. Däremot finns det i texten en obeveklig nerv som bryskt skakar om. När pärmarna slås ihop är blicken mer öppen och tanken klarare.