Att äga döden är kapitalismens allra våtaste dröm. Och genom att äga döden – tillskansa sig rätten att förkasta den.
Don DeLillos ”Noll K” utspelar sig till stora delar på den märkliga anläggningen Konvergensen, som i en postsovjetisk ödemark någonstans i Centralasien har blivit centrum för att mycket dyrbart och storvulet Kryonik-projekt där människor med tillräckligt mycket pengar kan köpa sig en plats i en presumtiv evighet.
DeLillos berättare Jeffrey anländer till Konvergensen för att tillsammans med den far som övergav honom som liten ta farväl av sin sjuka styvmor, som ska frysas ned i väntan på en framtid då en spirande nanoteknik har besegrat kroppens skröpliga fallenhet för att vittra sönder. Fadern, Ross Lockhart, har gjort sig en förmögenhet på att vara en globalt ledande expert på kapitaliserande av naturkatastrofer och hör till centrets mest generösa bidragsgivare.
För Jeffrey blir det en resa i många lager. Han rör sig trevande och storögd genom Konvergensens science fiction-osande rum – kliniska korridorer, arkitektoniskt högstämda, bunkerliknande och med inslag av futuristiskt konstgalleri. På väggarna hänger skärmar som frossar i krig, våld och andra fasor som talar för den konventionella mänsklighetens snara undergång. Och i varje villrådigt steg kommer han också närmare en frånvarande fadersfigur, som mest har varit en kostymklädd hägring bakom ett glänsande skrivbord som fått honom att rent intensivt trotsa kraven och välja ett medelklassliv utan ambitioner att stiga uppåt.
DeLillos narrativ rör sig långsamt i en utsökt pendel mellan två poler som utgörs av en rovkapitalistisk civilisation på väg mot undergång och den metafysiska låtsasvärld av pseudovetenskap och new age-drömmar om en bättre über-mänsklighet som Konvergensen representerar.
Men narrativet är av underordnad betydelse. Don DeLillo syr visserligen elegant ihop sina berättelser, men det spelar mindre roll. DeLillos verkliga mästerstycke är hur han behandlar språket och bemästrar den för stor litteratur oundgängliga men diffusa kvalitet som kan beskrivas som ”textens nu”.
DeLillos språk – storartat översatt av Rebecca Alsberg – är i varje stund, varje mening upptagen med att hitta sin optimala form och ger intryck av att, till läsaren sällsamma njutning, se ut på det enda sätt som är möjligt. Det är som om varje ordstäv står för en tanke som, utan några egentliga krav på originalitet och briljans, skapas i realtid, vilket gör den läsande akten till ett slags egentligen omöjlig förlängning av den skrivande.
Språket gör världen, inte tvärtom, och för att understryka faktum låter DeLillo sin huvudkaraktär söka hållpunkter i tillvaron genom att själv namnge, och därmed beteckna, de människor han stöter på.
Don DeLillo skriver bättre än de flesta och murar med lätta ord en löjligt solid helhet. Det är inte utan att man snuddar vid tanken på att det hade varit rimligt att han fått ett telefonsamtal från Sverige häromveckan.