Kalender
De Nios litterära kalender 2025
Red. Magnus Halldin
Norstedts
I sitt testamente stiftade författaren och feministen Lotten von Kraemer, som även var dotter till landshövdingen i Uppsala län och uppvuxen på Uppsala slott, den litterära akademin Samfundet De Nio, vilka i dag delar ut priser för insatser inom litteraturen. För att säkerställa att hennes "lefvande intresse för tidens viktigare frågor" upprätthölls instiftade hon även en tidskrift som skulle "hufvudsakligen behandla litterära ämnen och freds- och kvinnosaken" . År 1916 hette den Vår Tid och leddes av Ellen Key, i dag ges den ut som De Nios litterära kalender.
2025 års kalender är mäktig. Med över 400 sidor och 27 texter i flera genrer inom både sak- och skönlitteratur måste det vara en av våra största litteraturtidskrifter. Texterna sträcker sig från Jan Stolpes och Lars-Håkan Svenssons översättningar av Oxyrhynchus-fragmenten från Egypten – en av våra största primärkällor till vardagsliv under antiken – till Sanna Samuelssons snygga essä om jordbrukets pastoral i en samtid av EU-bidrag och agtech. Som ofta med antologier är de mest oväntade och smala bidragen även de mest intressanta. En text som Yukiko Dukes intervju med Göran Greider är visserligen fin och berörande, men ämnet är bekant för regelbundna tidningsläsare. Det är däremot inte Mats Almegårds initierade djupdykning i Judith Schalanskys författarskap, inte heller Kristoffer Leandoers rehabilitering och nytolkning av D. H. Lawrence och John Swedenmarks undersökning av radbrytningar i Lars Noréns 1970-talspoesi.
Vad som möjligen saknas är Lotten von Kraemers andra uppdrag: freds- och kvinnosaken. Förutom Anna Williams essä om hennes relation till fredsrörelsen på 1800-talet berörs inte frågan alls, vilket inte hade varit anmärkningsvärt om inte essän också påpekade detta och Europa i skrivande stund befann sig i krig och gränsade till en massaker av historiska proportioner. Med andra ord är frågan mer angelägen än på flera decennier. En tystnad om den vittnar om något. Mer anklagande kritiker skulle kalla det för inåtvändhet, medan andra skulle prata om litteraturens marginalisering.
Men det finns en poäng med en marginell position. Lotten von Kraemer själv föreställde sig att litteraturen skulle brygga broar mellan nationer och därmed bidra till världsfreden. Med facit i hand kan vi säga att detta är naivt. Men litteraturen kan göra något annat: skapa ett rum för det som inte får plats i andra, ge en röst åt det som skulle kvävas av pushnotiser och nyhetsrubriker.