Coralie Fargeats film som prisades för bästa manus under filmfestivalen i Cannes tidigare i våras är en modern body horror.
Skräck
Titel: The substance
Visas på: Filmstaden, Nordisk Film bio, Fyrisbiografen
I rollerna: Demi Moore, Margaret Qualley, Dennis Quaid
Regi: Coralie Fargeat
Speltid: 140 min
Betyg: 3
Med sitt grafiska kroppsäckel och lättantändliga tema skapade skräckfilmen "The substance" rabalder när den premiärvisades i Cannes tidigare i år. Den franska regissören Coralie Fargeat öppnar filmen genom att låta filma en walk-of-fame-stjärnas livscykel. Den glittriga markplattan tillhör Elisabeth Sparkle (Demi Moore), och går från att locka till sig fans och kamerablixtar till att alltmer negligeras. Slutligen tappar någon en massa såsig mat på den och gör ett fattigt försökt att torka upp det värsta. Filmens centrala drag avslöjas därmed: det är kladdigt och inte särskilt subtilt.
I ett utfall av desperation över sin fallande status söker Elisabeth upp en drog på svarta marknaden som utlovar en ”bättre, yngre version av dig själv”. Till ett högt pris visar det sig, när Sue (Margaret Qualley) kravlar ut ur hennes kropp, redo att ta över. Sue är en inkarnation av Elisabeths självhat – de är en och samma men också varandras konkurrenter.
Det är viktigt att inte gå in i filmen med fel förväntningar, så låt mig klargöra redan nu vad "The substance" inte är: den är inte ett feministiskt manifest, den är inte ett ”viktigt” inlägg i debatten om skönhetsideal. Den är tvärtom skriande utseendefixerad, rakt av förolämpande i sitt sätt att omvandla åldrande kroppar till skräckelement.
Men dessa invändningar är också lågt hängande frukt. Om man istället ser filmen som ett uttryck för en förvriden subjektiv upplevelse av att vara en kvinna över femtio i en tid där sexualiseringen av kvinnokroppen sedan länge införlivats av kvinnan själv – då fungerar den mycket bättre. Det skeva universum som byggs upp gör heller inte anspråk på att avbilda vår verklighet utan är tillspetsat och rör sig i en grotesk tradition som existerar på sina egna premisser. Den driver sitt koncept långt – ibland så långt att kalkonstämplen är nära – men tack vare sin kittlande grundidé är underhållningsvärdet stort. "The substance" är kanske inte fullt så chockerande som Cannesreaktionerna gjort gällande (det är alltid svårt att leva upp till ett sådant rykte), men den kommer sannolikt generera spaltmetrar på kultursidorna. Jag landar i att den är smakfull i all sin smaklöshet.