I de svenska förlagens höstkataloger stack Ola Larsmos "Swede Hollow" omedelbart ut som en av säsongens mest intressanta romaner. Förhandsintresset för boken föranleddes av Larsmos två USA-reportage i DN om den svenska amerikaemigrationen, i vilka han visar upp en bild som väsentligen avviker från Vilhelm Mobergs glansbildsaktiga Nya Duvemåla.
I Swede Hollow, en skräpig och illaluktande dalgång i utkanten av St Paul i Minnesota, har utvandrarna bokstavligen hamnat längst ner på det nya landets samhällstrappa, utanför allt vad sanitet, stadsplan och civilisation heter.
Här lever den fattiga, smutsiga och illa ansedda ”Dumb Swede” – den stumma/dumma svensken – i fallfärdiga ruckel och drömmer om att ta sig ”upp till gatan”, att klättra uppför den branta och hala trätrappan till människostaden. Och då inte bara för att knega som billig arbetskraft på järnvägen och tvätterierna, för att på kvällen återvända hem till ”Hålan”.
Om detta svenska fattigproletariat vet eftervärlden ofta inte mycket. Utöver de namn och dödsdatum som kan läsas ur den svensk-lutherska församlingens kyrkböcker i Minnesota har dessa människors livsöden knappt lämnat något avtryck.
Under beskydd av fiktionens frihet har Larsmo gett ansikte och röst åt dessa namn. I berättelsens centrum står familjen Klar från Örebro, föräldrarna Anna och Gustaf, samt deras barn Ellen, Elisabet och Carl. Genom att följa de skilda livsödena inom en familj – människor som ytligt sett har samma ekonomiska och sociala förutsättningar – skapar Larsmo utgångspunkten för att beskriva livets och den amerikanska drömmens nyckfullhet.
Den strävsamme och reserverade familjefadern Gustaf knegar på, utan att någonsin lyckas stiga nämnvärt i arbetsbeteckningarna, medan modern Anna vänder sig inåt efter sonen Carls död och får allt svårare att lämna Dalen ens för att handla uppe på gatan. Som så många förstagenerationens invandrare stannar föräldrarna Klar där de ursprungligen hamnat: på samhällets botten.
Än mer intressant ur denna avancemangssynvinkel blir berättelsen när romanen når fram till barnens och barnbarnens skiftande öden. Det äldsta dottern Ellen jobbar upp sig, gifter sig rikt och skakar snabbt av sig den Svenska Dalens smuts och damm.
Elisabet däremot är intresserad av aningen mer närliggande glädjeämnen: hon får ett utomäktenskapligt barn och efter att barnets pappa försvinner hamnar hon till slut i Duluth i sällskap med en snickare. Båda flickorna tar sig bort från Dalen, men det är också det enda gemensamma i systrarnas och deras barns livsbanor.
I en av bokens mest beaktansvärda scener uppmäts den distans som Ellen vill upprätta till sitt ursprung. När hennes svenska housemaid, Minna, ”på klockren västgötska” meddelar Ellen att Elisabets son dött, skjuter Larsmo in följande betraktelse om svenskheten som statusmarkör:
”Ibland när de var ensamma hemma i huset undslapp sig [Ellen] några ord på svenska. Själv visade hon alltid att detta inte var helt i sin ordning genom att då dröja med svaret eller börja med någon fras på engelska. Men hon förstod ju också att flickan ännu inte helt hade grepp om det nya språket och ville egentligen hjälpa henne på traven. Det fick stanna vid en enkel markering, sedan gick hon också över till svenska.”
Det är upplagt för klass- och etnicitetskonflikter, men det framstår som att Larsmo snarare vill peka ut konfliktsituationerna istället för leda in sin berättelse på stora uppgörelser: bokens strejkscen blir varken dramatisk eller heroisk och inte heller blossar spänningarna mellan de olika invandrargrupperna riktigt upp. Men när Elisabet en gång använder ett irländskt uttryck i barndomshemmet får hon en örfil av mamma Anna:
”Du ska inte prata som de. Du ska inte prata med dem. Du har hängt runt deras ruckel och ungar längst därnere. Dom kan hålla sig för sig själva och vi för oss häruppe.”
Mer kalabalik än så blir det inte – förutom vid ett tillfälle när en uppviglad folkhop stormar en polisstation för att komma åt ett grupp svarta cirkusarbetare som anhållits anklagade för våldtäkt på en vit flicka. Skildringen av hur svenska män och ynglingar lynchar rätts- och skyddslösa unga svarta män är en obehaglig påminnelse om hur lätt människan förvandlas till ett djur när samhället slumrar och inte vidmakthåller normen om alla människors lika värde.
Här når romanen den centrala brännpunkten i Larsmos ursprungliga tidningsreportage, om det långa avståndet mellan Svenska Dalen och Nya Duvemåla: ”När man börjar se närmare på [människorna] framträder en annan svensk utvandrare, en som är lätt att känna igen i dagens migrantströmmar.”
Att se svenskheten och det svenska språket som något skamfilat och ofint är en viktig påminnelse för vår samtid om att Sverige för bara ett hundra år sedan var ett land som folk inte flydde till, utan från. Och hur svensken, när denne slängdes ut i främlingskapets värnlöshet, blev ”dum och/eller stum” – och var långt ifrån en representant för den moraliska överlägsenhet som vi idag så lätt tillmäter oss själva.
”Under en period var svenskar inte riktigt lika ’vita’ i amerikansk mening som anglosaxare och tyskar – sedan kom en våg av slavisk invandring, och då blev svenskarna ’vitare’”, skriver Larsmo i reportaget. I skönlitterär form utvidgas dessa insikter: genom Larsmos fiktiva personporträtt påminns läsaren hur godtycklig människovärdekalkylen är, särskilt under omständigheter där människan är hänvisad till att vara sin egen lyckas smed.