Det finns många manliga, svenska musiker som i olika grad kan sägas vara skakade ur Bowies trenchcoat. Magnus Uggla, Eric Gadd, Orup, Ola Salo och Jocke Berg är några av dem. Och så Thomas Di Leva förstås.
I fjol trotsade han Jantelagen och satte upp en hel show med uteslutande Bowiemusik i Stockholm. Det lyckade resultatet och det varma mottagandet är bevis på att Di Leva fick det att fungera, det var inte ett utslag av hybris. Just nu turnerar han med föreställningen runt om i landet.
På lördagskvällen var det Uppsalas tur. Och det var en inspirerad och mycket fokuserad Di Leva som ställde sig på UKK:s scen för att förklara sin kärlek till David Bowie (1947–2016) i både ord och musik.
Det blev en mycket underhållande kväll med ett artisteri på hög nivå. Publiken fick han med sig redan från början. En kort om monolog om hur ledsen han blev den där januaridagen för tre år sedan när beskedet om Bowies död kom – sedan sparkade Di Leva och det eminenta bandet i gång med "Ziggy Stardust" och gav sig inte förrän nästan två timmar senare med det värdiga finalnumret "Heroes".
En nyckel till framgången är att många av Bowies låtar passar Di Leva perfekt. Han har visserligen långt ifrån Bowies hela röstomfång med dess fyllighet och låga register. Samtidigt bygger inte showen på att Di Leva ska föreställa Bowie. Gävlesonen gör det på sitt sätt och får det att fungera. Det visar han i raka 70-talslåtar som "Rebel, rebel" och "Jean Genie".
Mot slutet av konserten kommer förstås också "Life on Mars?". Den sitter, precis som på julshowen på UKK i december 2017, som en smäck. Han pressar upp rösten och prickar varenda ton med en imponerande röststyrka.
Lite sämre fungerar det i "Wild is the wind" och "Under pressure" (duett med körsångerskan Anna-Lena Björklund). Där blir det lite för gällt och gnälligt.
Fokus i låtvalet ligger förstås på David Bowies 70-talsproduktion, hans "golden years". Men Di Leva plockar också upp "Lazarus" från sista albumet "Blackstar", berättar om låtens video med Bowie på sin dödsbädd och konstaterar att Bowie var en artist som både levde och dog som ett konstverk.
En annan framgångsfaktor är att det snarare är Thomas än Di Leva som uppträder. Kostym i stället för kaftan, vattenflaska i stället för vattenkanna, mer allvar än trams. Det skapar en ny bild av artisten vi känner sedan över 30 år.