Diagnos: Inte bara skojigt

Ett vinterprat i P1 som blev en scenföreställning som åkte ut på turné. På söndagskvällen kom Olof Wretling till Konserthuset i Uppsala med sin föreställning "Diagnoserna i mitt liv". Olof Wretling, som gjort sig känd i humorgruppen Klungan och genom radioprogrammet "Mammas nya kille", är en poetisk komiker med dragning åt det absurda – och på scen är han dessutom väldigt fysisk.

Men "Diagnoserna i mitt liv" ska inte misstas för en ren humorföreställning. I stället är det en öppenhjärtlig berättelse om att passa in – eller inte passa in. Om att anpassa sig, att agera efter det alla andra anser vara "normalt" och känna sig ganska stukad på kuppen. Det är en berättelse om Olof Wretlings väg mot framgång, en tacksamhetens historia skriven utifrån hans nuvarande position som en av Sveriges mest hyllade komiker.

Föreställningen är en genomgång av Wretlings "sjukdomshistoria" och går i kronologisk ordning genom hans barndom och tonår. Från första diagnosen, "spring i benen", till den kanske tyngsta: dyslexi. Han spelar upp scener från när han som femåring springer i regnet och ser grannarnas öppna altandörrar som stora välkomstskyltar. Barnet Olof sladdar in på grannarnas vardagsrumsgolv och pustar ut under deras soffor. Publiken skrattar, men det är egentligen bara själva framförandet som är skojigt. Mellan skratten finns en vemodig berättelse om hur ett barns kreativitet nöts ned på vägen mot vuxenlivet. Barnet Olof fogar sig, han sitter still i skolbänken och gör sina uppgifter. Showens första vändning kommer när Wretling får diagnosen dyslexi. Skrattet i salongen får bänkraderna att vibrera när Olof lämnar in en text av rapparen Ice T som skoluppgift och får en etta i betyg. Världskände Ice T får alltså lägsta betyg i engelska på Dragonskolan i Umeå och tonårige Olof ger upp. Han slutar både läsa och skriva.

Men det kommer en vändpunkt till. Sorgen efter Olof Wretlings far får honom att hitta tillbaka till skrivandet. Wretling är mycket tydlig med föreställningens sensmoral, han berättar den rakt ut. Allt detta kategoriserande av varandra, "du är si och du är så" hämmar oss, nöter ner våra förmågor.

Och för alla som eventuellt kommit till Konserthuset i tron att de skulle få se hundra procent Olof Wretling-humor slänger han förstås in en knasig figur: Mangan. När publiken tjuter av skratt blir det tydligt hur väl Olof Wretling har oss i sin hand. Han hade kunnat fylla 1,5 timme med tokigheter och han hade rivit ner skratt och blivit älskad. Men i stället hade han något viktigt att säga och gjorde det.