Dikter om Dagen D väcker tragiskt vemod till liv

Marie Tonkin skriver vidunderligt vackert i sin nya diktsamling "Lili Marlene". Hennes poesi är värd beundran och en självklar fortsättning.

Marie Tonkin (född 1983) debuterade redan som 13-åring i tidskriften BLM. Hennes förra diktsamling "Sulamits bekännelser" nominerades till Svenska Dagbladets litteraturpris. "Lili Marlene" är hennes sjätte bok.

Marie Tonkin (född 1983) debuterade redan som 13-åring i tidskriften BLM. Hennes förra diktsamling "Sulamits bekännelser" nominerades till Svenska Dagbladets litteraturpris. "Lili Marlene" är hennes sjätte bok.

Foto: Michael Reda

Recension2025-06-27 10:59
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Poesi

Marie Tonkin
Lili Marlene
Bokförlaget Lejd

Marie Tonkin skriver en lyrik som smälter samman det patinerade uttrycket med en modernistisk känsla för metaforen. Hon är värd stor uppmärksamhet för denna sin svindlande förmåga att förnya språket och på så sätt göra världen ny. Det skimrar om hennes rader. Även om de återigen spelar upp den för alltid tragiska stämningen från andra världskriget och kärleken i dess svarta skugga.

Att boken lånar sin titel från sången "Lili Marlene" skapar en perfekt stämning som dominerar dikterna: vemodstragiken. En känsla som ändå uthärdar, den tränger aldrig tillbaka hela livet, och den gör det utan cynism. Marie Tonkin är sin egen norm. Hon blandar uråldriga myter med en relevans som gör dem giltiga i det pågående sammanhanget; Cornwalls keltiska förflutna, Dagen D i 1944 års vändning, kärleken och saknaden som evighetens legering; krig alstrar kärlekens död, men också motsatsen. Som inslag i väven lägger hon små brevutdrag från den amerikanske soldaten som närmar sig Normandies stränder och undergången.

Det är vackert och klassiskt. Det berättade är redan känt, men man läser detta för språkets skull, som är så vidunderligt att man häpnar: "Hon lockade håret/ bakom mörkläggningsgardinerna./ Det var i krigets århundrade/ och vita blommor badade."

Någon anmärkning? Kanske att lusten till metaforerna ibland blir så tät att den alternerar språket. Kanske borde skönheten någon gång lugna sig och dra efter andan. Men det stannar vid ett kanske. Marie Tonkins poetiska uppgift är nu etablerad. Den är värd sin beundran och en självklar fortsättning.