Skräck/Äventyr
Titel: Sinners
Visas på: Filmstaden Luxe, NF Bio Gränby
I rollerna: Michael B. Jordan, Miles Caton, Wunmi Mosaku
Regi: Ryan Coogler
Speltid: 137 min
Betyg: 3
Sedan Jordan Peele slog igenom med ”Get out" (2017) har den samhällskritiska skräckfilmen fått en nytändning, gärna i kombination med en god dos humor. Nu satsar regissören och manusförfattaren Ryan Coogler ("Creed", "Black Panther") extra allt i en film som formligen svallar över av djävulsk blues, skönsjungande vampyrer, överlastad familjedramatik och sex.
Alla tidsmarkörer finns på plats i denna skildring av 1930-talets amerikanska söder, där rassegregationens Jim Crow-lagar härskar över ändlösa bomullsfält och dammiga landsvägar. Bakom varje plantageägares falska leende anas en klanmedlem redo att åter ta på sig den vita huvan. Till denna miljö återvänder de svarta tvillingbröderna Smoke och Stack efter en karriär som gangsters i Chicago. Beväpnade med pengar, pistoler och attityd omvandlar de ett gammalt sågverk till en "juke joint" – en festlokal där traktens svarta befolkning kan roa sig efter veckans hårda arbete på fälten.
För musiken står deras unga kusin Preacherboy, som likt Robert Johnson spelar blues som om han haft en pakt med den onde. Men pappa väckelsepredikantens varnande ord om underjordens frestelser är ändå något missriktade. Här är det inte blues, sprit och kvinnor som är syndens upphov. När djävulen väl dyker upp är det i stället som tre tvålfagra folksångare à la Peter, Paul and Mary, vars falska kärleksbudskap döljer deras egentliga ärende – att "välkomna" människan in i en evig dödsgemenskap.
Ryan Coogler använder fyndigt musik och skräckmyter för att skildra de svarta arbetarnas motstånd mot den vita överhögheten. Här blir hoodoon, en folktro med rötter i Västafrika, ett försvar mot vampyrerna – i sin tur en europeisk, aristokratisk och ljushyllt företeelse. Kompositören Ludwig Göransson tar ut svängarna rejält med allt ifrån banjoplock och episka stråkarrangemang till anakronistiska inslag. I slutändan blir den dödsföraktande genreblandningen dock för mycket för sitt eget bästa. Här finns gott om intressanta uppslag, som idén om bluessångaren som en förlängning av afrikanska sagoberättare och kultledare. Men är filmen läskig? Inte särskilt. Gripande? Knappast. Likt många av dagens blockbuster-regissörer tycks Coogler sakna förmågan att göra en sammanhängande film. Men han har i alla fall idéer nog till ett dussin.