I den argentinska tangon finns en inneboende dramatik, som dels kommer sig av rytmen och de stora känslouttrycken. Men troligen har det också att göra med huvudinstrumentet bandoneon, en nättare form av dragspel, vars ton är full av spänning.
Kammarmusikföreningen hade denna måndagskväll bjudit in den världskände trombonisten Christian Lindberg, pianisten Roland Pöntinen och bandoneonisen Jens Lundberg, som tillsammans uppträdde under namnet Trio Tangophoria. En stor del av programmet vigdes åt Àstor Piazzolla som på sin tid upprörde tangoetablissemanget genom att föra in inslag av klassiskt och jazz, en stil som i dag kallas tango nuevo.
Trion spelade de kontrastrika styckena följsamt, med gemensam inlevelse och dynamik. Pöntinens fingrar rann som vatten över pianot, och kompade fint Lindbergs dramatiska trombon. Särskilt vacker var "Vintern", ur Piazzollas fyra årstider, med en melodi som fick hjärtat att värka. I det mer traditionella tangostycket "Mi refugio" fick Jens Lundberg ensam visa sin skicklighet med den svårspelade bandoneonen. Mästerligt framförd var också "Malena" av Lucio Demare, där bandoneonen och trombonen spelade mot varandra i en smäktande duett.
Avslutningen "Libertango" ska ha gjorts i över 500 versioner, där Grace Jones torde vara den mest kända. Denna gillades dock inte av den kritiske Piazzolla. Kanske skulle han ha uppskattat Trio Tangophorias råa och ettriga arrangemang, precis som den var tänkt att spelas.