Förändring är ingenting nytt. Inte acceleration heller. Eller för den delen faktumet att det mesta verkar vara på väg att gå åt helvete. Redan 1932 kaskadkräkte Gunnar Ekelöf fram ”Sonatform denaturerad prosa”, som inte bara är en av hans allra bästa dikter, utan också kunde stå som motto för den allt snabbare tid som har lindat mänsklighetens dysfunktionella gemenskap sedan dess: ”[…] vi börjar om. jag och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det. skrik och rop: det går fort vilken rasande fart i luft och helvete i mina vindlingar som vansinnet i luften svindel, skrik och rop: han faller han har fallit. det var bra det gick fort vilken rasande fart i luft och helvete i mina vindlingar kräkas nu eller aldrig svindel jag och du. jag och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det. vi börjar om.”
Vi lever i en tid av kontraster. Vi lever i en tid som gärna säger att många får det bättre men ändå ackumulerar ägande och makt hos några få. Vi har lämnat det analoga katalogiserandet av erfarenheter och står förvirrade strax innanför porten till en digitaliserad värld som föser oss mot en framtid vi inte vet särskilt mycket om, men med tanke på hur snabbt vi har integrerat den nya programvaran i våra liv och kroppar blir förändringen sannolikt långt större än vi kan överblicka. Vi lever i en tid av nya bilder och nya krig. Vi lever i en tid som definieras av ”the falling man”, den namnlösa fallande kropp som fångades av pressfotografen Richard Drew under 11 september-attackerna. Vi faller in i framtiden, och ingen vet när vi slår i botten.
Människans simultana förmåga att på samma gång klättra uppåt och falla handlöst är något av ett nav eller en utgångspunkt för det maffiga film- och videobaserade projektet ”The New Human”, som har producerats av Moderna museets Malmöfilial och nu nått Stockholm, där den föränderliga utställningen visas ända till nästa vår. Föränderligheten är en självklar poäng, och även om den kanske säger mest om hur stela våra förväntningar på stora institutionsutställningar är så innebär det kontinuerliga ömsandet av skinn – verk byts ut och nya produceras – förstås en spegling av vår nya mänsklighet.
Den växande nyfascismen och Europas oförmåga att hantera den pågående flyktingkrisen är förstås ett återkommande ämne i en utställning där samtliga verk är producerade de senaste 15 åren. Den slovakiska aktivisten, konstnären och journalisten Tomáš Rafas verk är också något av en motor i ”The New Human”, som presenterar material från tre olika projekt, både i och utanför det expanderande utställningsrummet. I ”Refugees on Their Way to Western Europé” har Rafa genomfört workshops med barn i flyktingläger, som fått teckna sin berättelse, och dokumentationen blir en hjärtskärande och långsam bild som antyder vilka långtgående konsekvenser krisen kommer att få på ett sätt som sällan syns i den gängse nyhetsrapporteringen.
En snäppet mer upplyftande version av samma samhällssubventionerade utanförskap gestaltas av den amerikanska konstnären Santiago Mostyn, som lever i Sverige där han tilldelats rollen som ”den andra”. I den nästan metafysiskt svävande videon ”Delay” närmar sig Mostyn både utmanande och ömsint några representanter för den maktbärande gruppen vita män i Stureplansnattens neon.
Den danska konstnärsgruppen Superflex lockar med en hypnotisör som frammanar den fysiska och emotionella sensationen av en finanskrasch. Tjeckiska Harun Farockis ”Serios Games III: Immersion” följer traumatiserade amerikanska soldater som tillsammans med en terapeut rör sig i Virtual Iraq, en spelplattform som tagits fram för behandling av posttraumatisk stress. Hito Steyerls ”How Not to Be Seen: A Fucking Didactic Educational” instruerar vitsigt sin betraktare i den svåra konsten att vara osynlig i en genomlyst värld.
Om ”The New Human” har ett crescendo är det Robert Boyds mångkanaliga installation ”Xandu”, som till glittrande diskokulor och klatschig musik formligen vältrar sig i brända kroppar, förödande explosioner och andra följder av krig och religiös fanatism. Omsluten av det tunga bildflödet är det svårt att ens tala om något som påminner om hopp. Men kanske finns det ändå. I den algeriska stjärnan Adel Abdessemeds ”God is Design” möts symboler från de tre stora monoteistiska religionerna med tecknade celler i en oändlig kalejdoskopisk ström av mönster. Där det finns makt finns det alltid motmakt. Människan är alltid anpassningsbar och framtiden alltid oskriven.