Det har varit en lång trend av duettalbum på senare år. Oftast har det varit typ äldre manlig artist med dalande karriär omger sig med unga artister för att höja hip-faktorn. Exemplen är många. Van Morrisons nya kunde varit ett av dem om det inte vore för att skivan är så pass bra och att han tagit med så många olika artister på den. Och med Jill Johnsson är det väl snarare så att det är hon som tagit Doug Seeger med på resan. Båda har varit i Uppsala flera gånger och i morgon torsdag samt på fredag kommer Jill Johnson tillbaka och spelar på Konserthuset.
Hon har dock inte med sig Doug Seeger, men han var ju här för några veckor sedan och på albumet ”In tandem” finns han i hög grad med. Deras röster blandar sig fint och med ett bra kompband (från Nashville) bakom sig så låter det riktigt trevligt, även om det sällan bränner till ordentligt.
De inleder modigt med att hylla en av årets båda Polarpristagare, Emmylou Harris, med hennes ”Boulder to Birmingham”. Trots att låten är så förknippad med Emmylou kommer de undan fint här, det låter riktigt bra om det hela. Albumet är annars lite ojämnt, en del låtar rinner bara förbi, med några stannar till och gör sig hemmastadda. Bäst är de mer innerliga spåren, som ”So sad to watch good love go bad”.
Snart 70-årige George Ivan Morrison är känd som en tjurig person, en grinvarg redan i tidiga år. Men det är inget som märks här i musiken. Albumet kännetecknas av en förvånansvärd spel- och sångglädje. Kanske beror det på omgivningen. Här finns en del Uppsalabekantingar, som Mavis Staples, Georgie Fame och kommande Mark Knopfler. De flesta är i Morrisons ålder eller äldre ungefär, som Stevie Winwood, Chris Farlowe, Bobby Womack, George Benson och Taj Mahal. Michael Bublé, Natalie Cole och Mick Hucknall förgyller ett par spår. ”Ungdomar” i sammanhanget är Joss Stone och Clare Teal, och förstås dottern Shana Morrison.
Van the Man själv låter inspirerad han också. Hans både sammetslena och rivande röst har stått sig i snart i ett halvt sekel. Runt honom myntades begreppet ”celtic soul” och fortfarande är det både själ och musikbegreppet soul som ligger nära. Hans saxofonspel är däremot fortfarande mer kuriosa än skönt.
Albumet bjuder på flera favoriter. ”Wild honey” med Joss Stone, ”These are the days” med Natalie Cole, ”If I ever needed someone” med legendaren Mavis Staples patinerade röst och ”Carrying a torch” med Clare Teal. Likaså två så tidlösa röster som Mick Hucknall i ”Street of Arklow” och Stevie Winwood i ”Fire in the belly”. Och magkänslan sitter ju fint här.
Bästa låt Van Morrison: ”Street of Arklow”
Bästa låt Jill & Doug: ”So sad to watch good love go bad”