Först trodde jag det var ett skämt - den ärrade farbrorn med gröten i halsen ger sig på standardlåtar förknippade med Frank Sinatra, alla tiders guldröst. Men Dylan överraskar än en gång, med ett osannolikt album där han förmår gestalta dessa sånger på sitt eget sätt, med lågmält reflekterande patos och en röst som är bärigare än på många år.
Nu är det ju ingen nyhet att Dylan söker sig tillbaka till rötterna. Det har han gjort på flera av de senare skivorna och med sin radioserie ”Theme time radio hour” som gav ett fint axplock ur amerikansk sångtradition.
Och när han nu riktar in sig på Sinatra - som han lär ha haft en tidig beundran för och hyllade när denne fyllde 80 - är det knappast de vanliga swinglåtarna och hitsen det handlar om, ingen ”Strangers in the night”, utan en samling rätt obskyra, introspektiva ballader. Samt enstaka mer kända standards som ”Autumn leaves” och ”Some enchanted evening”.
Men det är eftertanken, avskeden, melankolin som dominerar, stämningar som påminner om Sinatras egna klassiska balladalbum på 1950-talet som till exempel ”Only the lonely”. Dylan har verkligen lagt sig vinn om att mejsla fram melodierna med den röst han har. Han slarvar inte, och de lite dröjande, sårbara sånglinjerna blir som ett personligt tilltal direkt till lyssnaren, en intim dialog inpå nattimmarna.
Och samtidigt försöker han inte alls sjunga jazz, utan den sparsamma instrumenteringen med Donnie Herrons svävande steelgitarr i förgrunden ger en tydlig karaktär av country, mer Willie Nelson och Hank Williams än Count Basie.
Bob Dylan lyckas alltså göra countryballad av Sinatra. Och han sjunger ”Autumn leaves” som ingen gjort tidigare. Inte vackert, men starkt. Ja faktiskt snudd på vackert.
Bästa spår; ”Autumn leaves”
Ulf Gustavsson
kultur@unt.se