På skiva har suveräna sångerskan Youn Sun Nah framtonat lite som en sydostasiatisk Norah Jones. Inget fel i det, men på scenen var hon mycket mer. Det började nog så mjukt med en soft jazzballad när några hundra personer i publiken intog Stora Salen i Konserthuset. Men det skulle bli en rejält dynamisk konsert som verkligen visade mångsidigheten hos detta stjärnskott.
Hon har varit Sverige flera gånger tidigare, dock inte i Uppsala (vilket var på tiden). Så hon kunde inleda med några fraser på hyggligt felfri svenska. Om hon nu lärt sig av eminente gitarristen Ulf Wakenius som hon gjort en del samarbeten med tidigare, Han dök också upp som gästartist mot slutet av konserten och fick äran att göra enda extranumret "Vem kan segla förutan vind" med huvudpersonen solo. Han fick också visa i några ytterligare låtar vilken härlig gitarrist han är.
Och då hade ändå Youn Sun Nah med sig en egen vass kvartett. Basisten Brad Christopher Jones och trummisen Dan Rieser har hon spelat med länge vilket märktes tydligt. Med på turnén denna gång var också fina pianisten Frank Woeset och gitarristen Tomek Miernowski, båda duktiga solister och kompmusiker. Bandet fick blomma ut ordentligt i flera låtar, med solon från alla fyra.
Men förstås, det var inget tvivel om vem som ledde det hela. Youn Sun Nah är en röstekvilibrist på hög nivå och kunde använda rösten som instrument när det behövdes, som till exempel i Wakenius komposition "Momento magico". Hon kan konsten att använda dynamiken, från sensuellt viskande till fullt ös.
Hon tillhör de avundsvärda också som i stort sett kan sjunga vad som helst och få det att låta bra, detta om hon så sjunger på engelska (mestadels), koreanska eller som ikväll , svenska. Jag trodde dessutom att jag hört mig less på Leonard Cohens mästerliga "Hallelujah", men så gör hon en oförglömlig och innerlig tolkning med bara Miernowskis expressiva gitarrspel till. Det är ett sådant ögonblick man tar med sig långt efteråt.
I andra änden av skalan fanns avslutningen i ordinarie set med en brölande, buktande och brutal version av Tom Waits gungande "Jockey full of bourbon". Där tog hon i för fullt och lyckades tävla bra med Wakenius och Miernowskis gitarrdueller.
Så fick hon och musikerna också en rättvis hyllande, stående ovation av publiken efteråt. Det är inte så ofta jag får mersmak efter avslutad konsert men här var det absolut så.