Det är Lena Philipssons tolfte studioalbum i eget namn. Det är ju i sig inget imponerande antal på så många artistår och jag blir lite förvånad faktiskt. Men viktigare ändå är att denna gång har hon själv skrivit låtarna – ingen Orup eller liknande - och det har hon gjort bra.
Det märks att hon är engagerad ordentligt i texterna som de flesta verkar handla om uppbrott och knepiga relationer. Det är också tydligt att hon är snäppet bättre på orden än musiken. Det blir lite enahanda schlagertugg vid en rak genomlyssning, även 9om hantverket är helt okej.
Bästa låt: ”Gråt inga tårar”