Eleganta förräderier

I England har det regnat i ett årtionde. Det händer att man skyller på Henrik VIII, för att konungen ännu inte lyckats avla en manlig arvinge. Därtill har kungen fallit i onåd hos Vatikanen, som inte ser med blida ögon på att Henrik annullerat sitt äktenskap med Katarina av Aragonien. I hennes ställe har en annan kvinna blivit föremål för kungens versskrivande; Anne Boleyn, som dock inte heller hon kommer att föda en manlig tronarvinge.

Så tillåts spelet börja, denna höst år 1535 då Hilary Mantels ”För in de döda” tar sina första steg – ett sekel som utgör en brytpunkt i den brittiska historien, då reformationen tar fart och medeltidens mörker börjar trängas undan av ett visst förnuft. Thomas Cromwell, huvudgestalt i Hilary Mantels trilogi, varav detta är den andra boken, är vid god vigör. Sörjande en familjetragedi förvisso, men upptagen hos Henrik VIII som den allra mest pålitliga av rådgivare och i stånd att med sin lojalitet som främsta signum se till att Tudorsläktet överlever ytterligare ett maktskifte. När julen passerat tyngs han dock av en bekymrande uppgift: att göra sig av med Anne Boleyn och bereda plats för en ny drottning av England. Att finna en ursäkt för att leda Anne till schavotten.

Både föregångaren ”Wolf Hall” och ”För in de döda” har lovprisats i hemlandet, och båda har de tilldelats Booker-priset. Uppföljaren utspelar sig mellan åren 1535-1536 och följer den sista perioden i Henrik VIII:s och Anne Boleyns äktenskap. Liksom i ”Wolf Hall” använder Mantel här samma avskalade berättartekniska grepp, där varje ord tycks bära förmågan att rubba den ömma maktbalansen och dialogen hela tiden för händelserna framåt. Det är som gjort för scenen, men även i bokform är det skickligt, medryckande.

Henrik VIII är verkligen en lynnig nallebjörnsfigur i Hilary Mantels tolkning, kroppsligt gigantisk men sammetslen när han smäktar för den kvinna som tycks mest lovande för stunden. Anne Boleyn framställs i sin tur som kontrollerande, beväpnad med en osviklig förmåga att övervinna män. Som Mantel beskriver hennes maner: ”Sina utstående mörka ögon nyttjar hon med god verkan och på detta sätt: hon kastar ett öga på någons ansikte, därefter vandrar hennes uppmärksamhet iväg, som vore hon obekymrad, likgiltig. Ett uppehåll följer: liksom ett andetag. Sedan vänder hon långsamt, liksom tvungen, sin blick mot honom igen. Hennes ögon vilar på hans ansikte. Hon skärskådar denne man.”

Jesper Högströms översättning av ”Wolf Hall” fick välförtjänt uppmärksamhet, och det finns ingen anledning att inte återupprepa detta beröm. Hilary Mantels intelligenta replikskiften är hanterade med en lekfull kreativitet, med ordlekar såväl som humor bevarad, där orden grävs fram djupt ur den svenska språkmyllan. Här kan ”carps like a common scold” bli till ”käxar som en simpel etterbigga”; ”pultron” ställas bredvid ”sölkorv” och äldre verbformer som ”åtra” få plats. Det är gjort med sådan konsekvens och noggrannhet att tonen blir genomgående autentisk.

Det finns en paradox med historiska personer – att de ofta framstår som mindre vid liv än fiktiva romanfigurer. Så är inte fallet hos Hilary Mantel, som med imponerande styrka lyckas blåsa liv i ett helt hov och få dem att interagera på ett sätt som känns trovärdigt. Nästa år ges den tredje och avslutande delen i sagan om Thomas Cromwell ut på engelska. Även om slutet är givet är frågorna tills dess precis lika spännande: med vilka ord, under vems förräderi, med vilken elegans?