Lolo Elwin, Jeff Lindström och Ester Claesson agerar ciceroner i nunnedok.
Teater
Funeral of Lady Sapiens
Uppsala stadsteater
Manus & regi: Helle Rossing
Medverkande: Ester Claesson, Lolo Elwin, Harry Friedländer, Jeff Lindström och Kristina Issa
Premiär torsdag 3 april
Pjäsen som spelas på Ettan inleds redan utanför salongsdörrarna; som åskådare möts man av en installation i form av en säng överöst av kläder och böcker. Jag noterar ett gammalt nummer av tidskriften Bang (som gick i graven 2020) och överväger om det är tänkt som ett mausoleum över den sista feministiska vågen anno 2014? Väl innanför teaterdörrarna är stämningen snarare berlinsk nattklubb möter black metal-konsert och vi får våra händer märkta av en man i grismask innan vi går in. Tre ciceroner iklädda nunnedok handleder oss därefter genom vad som ska komma att bli en två och en halvtimmes lång begravningsceremoni. Skådespelarna levererar stora delar av manuset synkront, vilket tar en stund att vänja sig vid. Desto mer effektfullt blir det därför när de lämnar formen och bryter ut i kortare hänryckta monologer.
Teaterns huvudperson är inte närvarande i fysisk form, utan den som ska begravas är "hon" med stort H. Antagonisten får vi snart reda på är "han" med stort H. "Han" står för allt som präglar vår självförverkligande och självhatande tid: klickekonomin, ätstörningarna, strävan efter framgång och längtan efter nollräntan. "Hon" är den som gått in i väggen efter att ha gjort precis allting rätt, levt ett uppbokat liv och yogat på nätterna. Likt kvinnan i Charlotte Perkins ”The Yellow Wallpaper” kryper hon in i tapeten och fastnar i ett slags ingenmansland mellan väggarna. Symboltungt, men också absurt och humoristiskt. Det blir lika delar politiskt väckelsemöte och flamsig musikal som interaktiv seans.
Lolo Elwin, Ester Claesson och Jeff Lindström framför stora delar manuset av sina repliker synkront.
Stycket får mig att tänka på när en gammal universitetslärare försökte förklara för oss vad postmodernism är. ”Det är när vi har lämnat den stora berättelsen bakom oss”, upprepade han. Och vad finns då kvar? Jo, fragment ur det sammelsurium som är vår sönderdelade tid. Och vem är den verkliga boven i dramat? Det är oklart, kanske är det vi eller något utanför oss. Vill man begrunda detta bör man bege sig till teatern och delta i denna sista smörjelse – katarsiseffekt och känsla av tillfällig rening utlovas.
Harry Friedländer är mannen i grismasken, som märker publikens händer vid entrén.