Den lyser svagt genom novemberdimman. Inget konstigt med det. Eller förresten, lite konstigt är det. Den glödande t-baneskylten ser ut precis som vanligt, men att den är monterad på en vägg bland barrträd och taniga björkar i skogen i Persbo, ett par kilometer från Månkarbo i norra Uppland, är lite ovanligt.
Konstnären Johan Strandahls skulptur ”Stationen”, som invigdes i mitten av november, står bredvid ett gammalt rött missionshus som konstnärerna Fredrik Strid och Jenny Yurshansky har omvandlat till hem, ateljé och skulpturpark. Persbo Studio, som de kallar projektet, är en kombination av faktiska begränsningar och storslagna visioner. Och mycket inspirerande.
Stockholmsfixeringen på den svenska scenen för samtidskonst är monumental. Malmö nämns ofta som ett alternativ, men även om staden rymmer många bra konstnärer är det något av en fiktion. De som vill ta plats på estraden är mer eller mindre tvungna att ta vägen om huvudstaden. Men det finns förstås också en motrörelse där envetna konstnärer flyr höga hyror och extrajobb för att kunna prioritera sitt eget arbete och bosätter sig på landsbygden utan att för den skull börja kompromissa med allvar och uttryck och helt enkelt vägrar lämna det diskursiva sammanhang, eller det samtal, som konstlivet avser med termen samtidskonst. Och till dem hör Strid och Yurshansky. Det är också därför deras bakgård har blivit en skulpturpark. Johan Strandals skulptur är det tredje verket som har skapats av en inbjuden konstnär som har spenderat ett par veckor på gården, som är öppen för besök enligt överenskommelse.
Johan Strandahl arbetar ofta med olika typer av förskjutningar. Tidigare har han bland annat fått mycket uppmärksamhet för ett minutiöst återgivet Ikea-kök, där konstnären själv har skapat alla byggstenar. ”Station” är inne på samma tema. Den bekanta tunnelbaneskylten är monterad på en gavel av vad som ser ut som ett nyss påbörjat bygge av en ny station – en rätt så självklar kommentar till det expanderande rum som Persbo Studio aspirerar på. Men verket är mer än så. Det talar om de planer och konstruktioner som styr vårt samhälle, om själva samhällsbygget. Och verket kan självklart också läsas som en dystopisk ruin av en civilisation som gått under. Den omedelbara kontrasten mellan objekt och miljö är – i likhet med Jan Svenungssons kommande replik av en skorsten i en park i Luthagen – bara en rolig ingång till ett hav av tolkningsmöjligheter.
Också de två äldre verken på gården håller en bra nivå. Helene Edgrens ”At the Gate”, en stor träskulptur som har hämtat sin form från ett helvetesgap i en 1500-talsbok om häxjakt, skulle kunna anses vara väl försiktig i sitt naturliga material. Men en kongenial, på en gång undanskymd och upphöjd placering på en klipphäll i en dunge, ger den monstruösa masken en oväntad pregnans. Tryggve Luktvasslimos skurna diabasblock graverat med Oprah Winfreys favoritcitat från Psaltaren, ”För mig upp på en klippa som är mig allt för hög”, har både en slående visuell gestaltning och ett myllrande intellektuellt efterspel.
Det är sanslöst upplyftande att en av säsongens bästa konstupplevelser står att finna på en bakgård i Månkarbo.