Graham Lewis började sin karriĂ€r med legendariska postpunkarna Wire, vars finest hour, albumet âPink flagâ, fyller 40 i Ă„r och föranleder ymnigt turnerande för Lewis tillsammans med sina gamla parhĂ€star. Bandet har vitt skilda storheter som Henry Rollins och R.E.M. som fans genom Ă„ren. I slutet pĂ„ 1980-talet flyttade Lewis till Uppsala efter att ha trĂ€ffat blivande frun Liv pĂ„ Barowiak. Utöver Wire har Lewis Ă€gnat sig Ă„t ett koppel sido-/soloprojekt av mer eller mindre konstmusikalisk karaktĂ€r.
Jag sĂ„g inte Wire pĂ„ Barowiak 1987, synd â för sen var det tunnsĂ„tt med spelningar i nya hemstaden, minst sagt.
UpptrÀdandet I torsdags kvÀll i Vasasalen, det första efter 30 Är som boende i Uppsala, hade annonserats som bÄde ett slags karriÀrretrospektiv och en tolkning av Jan Svenungssons skorstensskapelse i Tegnérparken i Uppsala. Det blev egentligen vare sig det ena eller det andra, för det var tiden mÄnne för kort (endast en dryg timme).
Det publiken fick sig till livs var Lewis tillsammans med nĂ„gra konstellationer som han samarbetat med under Ă„ren i Sverige. Först upp â efter en till en början trivsam men mot slutet tradig exposĂ© över Lewis utsikt över verket âDen tionde skorstenenâ projicerad pĂ„ den vita vĂ€ggen bakom honom â var Alvaro och Pauline Svanerö för att framföra den nĂ€stan 20 minuter lĂ„nga âNo show Godotâ mot en filmloop med fallande snö. Styckets malande monotoni upplöstes pĂ„ ett fantastiskt sĂ€tt genom Pauline Svanerös anslĂ„ende, stegrande röstinsats innan den smulades till bitar i sina egna svallvĂ„gor.
Efterföljande sjok (âCastleâ) med kamraterna frĂ„n bandet Where everything falls out, Kenneth Cosimo och Anna Livia Löwendahl-Atomic, famlar efter rĂ€tt stĂ€mning och inramningen kĂ€nns för elementĂ€r. VĂ€ggen bakom visar en statisk bild pĂ„ en samling lampskĂ€rmar, som sen hĂ€nger kvar resten av spelningen. BĂ€ttre driv blir det nĂ€r Lewis plockar upp sin bas, och Ă€ven nĂ€r han senare behandlar den sĂ„ att den lĂ„ter som en insektssvĂ€rm av bibliska proportioner i de mer uppbrutna passagerna, för att sedan tvĂ€rvĂ€nda och hitta en naivt poppig Ă„dra.
NÀr det till slut blir dottern Klara Lewis tur att fÄ göra fadern sÀllskap pÄ scenen har man skruvat en smula pÄ sig, men hamnar snabbt tillrÀtta i en mjukare, mer modern technofamn.
Arrangerande UKK och Uppsala konstmuseum ska ha en eloge för att staden Àntligen fick sin Graham Lewis-spelning, dÀrtill sympatiskt nog med fritt intrÀde.