En massiv retrospektiv

Cecilia Edefalks konstnärskap spretar tills man hittar en ingång som passar. Och det gör man. Sebastian Johans har sett Maskros/Dandelion på Waldemarsudde.

Foto: Foto:Prallan Allsten /Moderna Mu

Recension2016-10-20 06:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Cecilia Edefalk odlar ett väldigt konstnärskap. Ibland rent av bokstavligen. I den massiva retrospektiva utställningen ”Maskros/Dandelion” på Waldemarsudde har konstnären samarbetat med prinspalatsets trädgårdsmästare, som fått titelns förtalade ogräs att gro i ett litet kar. Maskrosorna har varit viktiga i Edefalks arbete de senaste åren. I små försynta målningar har konstnären porträtterat buketter av utblommade fröbollar i vas, som också står placerade på bord och podier som ett slags fragila minnen i realtid som genast får betraktaren att vilja nysa, bara för att man inte får. Maskrosängarna finns också på stora silvergelatinfotografier och i grå, små landskapsbilder i varierande grad av upplösning. Men det är egentligen inte därför de levande maskrosorna är intressanta. De är istället snarare en mycket tydlig avsiktsförklaring som säger att konstnären vill interagera med, och inta bara använda, de aktuella rummen.

Det ovanstående är kanske inte så förvånande med tanke på att det handlar om en nulevande konstnär som har gjort konst baserat på sina samtal med både August Strindberg och Ernst Thiel. Cecilia Edefalks verk flyttar in på Waldemarsudde, mer än bara hängs upp för ett litet tag. Och så känns det faktiskt också. Edefalks nästan klassiska Dick Bengtssons-parafras ”Dad” är det första som möter betraktaren som kommer upp för trappan till utställningens första våningsplan, där den höga målningen hänger i kortsidan av en halliknande korridor. Med sin form och sin kraftfulla röda färg skulle målningen kunna vara ett beställningsverk som tar upp tråden från rummets persiska matta.

I samma anda fungerar den saknade hängbjörk som tills den en dag brutalt sågades ned stod utanför Edefalks hem, och som blivit både målningar och avgjutna skulpturer. De små björkbitarna står och ligger lite varstans i rummen, som om Edefalk strött sin egen verklighet över salarna.

Med en dragning mot en – förbryllande oprovocerande – metafysik och ett nästan holistiskt anslag står Cecilia Edefalk för en egen fåra inom den svenska samtidskonsten. Hennes konstnärskap är tajt och sammanlänkat då det betraktas som en helhet, men bär vitt skilda uttryck.

Den fängslande bildserien ”En annan rörelse”, som i en serie nästan identiska oljemålningar av olika storlekar tolkade en reklambild där en man smörjer in en kvinnas rygg med sololja, blev ett stort genombrott i början av 90-talet och står tillsammans med den enigmatiska monumentalmålningen ”Baby”, som saknas i utställningen, som ett slags fond för hela konstnärskapet.

Det lika ikoniska, fotografiska självporträttet där Edefalk riktar en revolver mot betraktaren förstärker en känsla av massmedial medvetenhet och exakthet, medan senare temperamålningar sökt sig helt andra vägar och följt färgens mjuka, världsfrånvänt romantiserande flöde.

Skulpturer och objekt blir ett tredje ben som i sin tur förstärker en ibland hisnande och ibland övertydlig känsla av ett historiskt medvetande som skulle kunna beskrivas som ett antikt läckage, där en gammal byst föreställande den romerska kejsaren Marcus Aurelius, och andra statyer, gång på gång återkommer i olika tappningar.

Upprepningen eller omtagningen är central i Cecilia Edefalks arbete. Det är också där man hittar en förklaring till hennes breda tilltal och stora popularitet. Edefalks upprepningar står för en öppenhet och försöker inte fila och precisera, utan bara pröva, den utsaga de jobbar med. Därför kan hon också utan någon större friktion infoga förhållandevis disparata uttryck i en helhet utan att den går förlorad, och söker man bara tillräckligt länge i hennes konstnärskap så hittar man en ingång som fungerar. För mig spretar ”Maskros/Dandelion” länge lite för mycket och enskilda verk (typ de ganska förglömliga målningarna av Helan & Halvan och någon halvslarvig och lite för vitsig staty) ställer sig i vägen för helheten. Men när jag kommer in i en sal fylld av nästan helvita målningar där en bara antydd Venus-staty och den ståtliga hängbjörken är de dominerande motiven faller allt på plats.

Den ömtåliga maskrosen, det historiska spillet, det försvunna trädet, upprepningens oroliga mantra. Allt handlar om förgängelse. I fotografiet ”Itself” syns en säng där en av kuddarna har en grop efter en nyss avliden familjemedlem. Saknaden blir inte tydligare än så. Ibland behöver man inte vara medial för att få kontakt med det förflutna.

Konst Cecilia Edefalk

Maskros/Dandelion

Waldemarsudde

Pågår till 12 februari