Poesi
Lars Häger
"Öliv"
Bokförlaget Edda
Poet, översättare och folkbildare med chefsposition inom Studiefrämjandet i Uppsala: Lars Häger har länge arbetat både med egen och andras poesi. Hans debut som utgiven poet var 1999 med ”När något lyckligt faller”. Men redan 1991 fanns han med i antologin ”Segel – sju poeter från Uppsala”.
Nu har hans sjätte diktsamling landat i boklådorna. Titeln är ”Öliv”, men Häger konstaterar med John Donne att ingen människa är en ö. Alla hör ihop med fastlandet, mänskligheten. Varat rentav.
Ändå finns det i många av de nya texterna en distans, som mellan fastland och ö, mellan text och textens bild.
Begreppet eklektisk kommer för mig, när jag läser de hägerska texterna. Å ena sidan precisa och konkreta, å andra sidan obestämda och knappa, som om han nästan inte tänkte skriva om det som han skriver om.
Också min läsning blir då sådan: å ena sidan förtjust i det sparsmakade i texterna, mellanrummen som tillåter läsarens närvaro. Å andra sidan förbryllad över det outsagda.
Typiskt för Lars Häger är också att blanda texter med traditionellt poetiskt utseende med korta prosastycken ställda i vänsterkant – som kanske inte är den prosa de grafiskt ger sig ut för att vara. Men de kan läsas som korta prosaberättelser om nästan ingenting eller möjligen, utan att komma alltför nära, om det stora svårfattliga i livet.
En av de prosalyriska berättelserna slutar så här:
”Det tar tid att lära sig att leva med gapet mellan vem man är och den man har varit.
Jag har aldrig varit i det.
I vad.
Det du säger, mellanrummet, hålet. ”
Men det är just där Lars Häger ofta befinner sig i sina texter, i livets mellanrum, där poesin kan ta sig stora friheter och poeten kan växla mellan att vara betraktare och betraktad. En text har ju alltid minst två skapare. Den som skrivit den och den som läser den.
I Lars Hägers poetiska universum härskar en mild lågmäldhet. Livet får larma och bära sig åt. Poeten måste inte göra det. I hans poetiska nät kan allt fastna, larm och stillhet, närhet och avstånd, det detaljerade och det svepande. Det är mycket tilltalande.
Om "Öliv" har en svaghet, är det blandformen poesi-prosa. De längsta prosastycken skulle komma mer till sin rätt i en samling novelletter. Det vore förstås möjligt att göra en bok helt utan genrebegränsning. Men "Öliv" är en diktsamling.