Sommarens uttåg innebär i vanlig ordning en ny spelsäsong med Uppsala Kammarsolister, vilka inledde sin omtyckta konsertserie med att bjuda på ett brett utformat program tillägnat romantikens fantasifulla värld. Inbjuden gäst var ingen mindre än barytonen tillika hovsångaren Karl-Magnus Fredriksson, hyllad för sina roller på Kungliga Operan men också en eldsjäl när det kommer till att sprida just romansmusik.
Först ut denna gråtonade söndagseftermiddag var emellertid ett renodlat klassiskt verk i form av Mozarts ”Stråkkvintett nr 6 i Ess-dur”, hans sista stora kammarmusikalster skrivet under dödsåret 1791. Några dystra tankar är dock svåra att finna i denna kvintett, vilken till sin natur är ihållande glad och ljus; den livskraftiga atmosfären togs väl till vara av Kammarsolisterna, trots en aning strävt spel i det inledande Allegrots jakttema. Men ensemblen arbetade sig allteftersom stadigt in i Mozartandan och uppnådde under slutsatserna den klara renhet som är tonsättarens signum.
Sånger signerade Franz Schubert, liederns okrönte mästare med en produktion på över 600 verk, liksom vår egen Ture Rangström, även han en förnämlig romanskomponist, brukar vanligen framföras till pianoackompanjemang, och det var därför med stor spänning som tonsättaren Ingvar Karkoffs omarbetning för stråkkvartett åhördes. Rangströms ”Kung Eriks visor”, med text av nationalskalden Gustaf Fröding, var inget annat än ett lysande framförande, där Karl-Magnus Fredrikssons dynamiska stämma tog fasta på den kärva intensitet som uttrycker regentens vansinne, dramatiskt understödd av Kammarsolisterna.
Schuberts mer intima salongsmusik är däremot en svårare nöt att knäcka, och i den vackra ”Ganymed” svajade stundtals den känsliga balansen mellan röst och stråkar en aning. I ”An die Musik”, en av tonsättarens sena tonårssånger, hittade man dock den lyriska lyhördhet som framhäver det bästa hos denna hymn till musikens konstart. Fredriksson är för övrigt en utmärkt historieberättare som livligt skildrade pappan och sonens galopperande skogsritt i den välkända ”Erlkönig”.
Karl-Magnus Fredriksson är vid sidan av sin framgångsrika sångkarriär även verksam som tonsättare, och hans två stråkkvartettsatser dominerades av varma, lätt drömska melodislingor; detta kan även sägas känneteckna Samuel Barbers tonspråk, vars komposition av Arnolds stämningsmättade dikt ”Dover Beach” framkallade en vemodig innerlighet som spred sig likt tunna guldtrådar genom den fullsatta salen.