Mitt bland de lĂ„nga raderna av hĂ„rt klippta trĂ€d i den stora 1700-talstrĂ€dgĂ„rden utanför Ăsterbybruks herrgĂ„rd ligger ett enormt fĂ„gelbo. Det gĂ„r att gĂ„ in i den disciplinerat runda högen av ris och kvistar via en smal gĂ„ng. NĂ€r man ser ut genom den vĂ€g man just gĂ„tt faller blicken rakt pĂ„ ett högt koniskt torn, av samma organiska material, pĂ„ vilket det vajar tvĂ„ drakformade vimplar.
De tvĂ„ platsspecifika installationerna av kvistar talar tydligt med varandra, och trots eller kanske tack vare att formerna Ă€r sĂ„ olika kompletterar de varandra. FĂ„gelboet Ă€r skapat av den Upplandsbaserade konstnĂ€rsgruppen Trinus, som bestĂ„r av Anders Rönnlund, Narek Aghajanyan, Sanne Sihm, Katarina Jönsson Norling, Johan Fremling och Kajsa Haglund. Tornet av de japanska gĂ€sterna Shizuko Ono, Mitsue Sugita, Achi Nobumichi, Hiroshi Kakizaki, Masako Suenaga och Ikuo Watanabe, som har bjudits in för att tillsammans med Trinus medlemmar fylla de mĂ€ktiga gamla rummen i Ă nghammaren med konst. Mötet mellan verken i parken ger en bra, sammanfattande bild av utstĂ€llningen âCrossroadsâ, dĂ€r mĂ„nga ganska olika verk tar plats pĂ„ ett relativt konfliktfritt sĂ€tt.
De svala och rustika industrisalarna Àr som gjorda för de möten som kan uppstÄ dÀr vÀgar möts. Johan Fremlings hÀngande kokongliknande objekt av gammal svart aluminiumkabel för exempelvis ett initierat samtal med Mitsue Sugitas böljande, vita vepa av skira frön och vÀxtmaterial.
Narek Aghajanyans skulpturgrupp âInside â outâ bestĂ„r av en grupp masker eller portrĂ€tt och stĂ„r i en tĂ€t grupp i en alkov lite vid sidan av. Men den suggestiva gruppen verk fĂ„r Ă€ndĂ„ kontakt med Ikuo Watanabes snarlika men Ă€ndĂ„ vĂ€sensskilda skulpturgrupp, bestĂ„ende av teatrala figurer i ett spĂ€nnande material av pressade vĂ€xtdelar.
Det organiska gÄr igen hos mÄnga av de deltagande konstnÀrerna. PÄ ett ganska bokstavligt sÀtt hos bÄde Katarina Jönsson Norling och Anders Rönnlund.
Jönsson Norlings hÀngande installation av mer Àn tusen skrumpna bananskal Àr pÄ en gÄng bÄde ödesmÀttad och kul.
Rönnlund har fyllt ett eget mindre rum med en liten Äker, ovanför vilken det svÀnger en automatisk bevattningsarm som rytmiskt ser till att vetet i odlingsbassÀngen mÄr bra. En effektiv bild av en process av vÀxtlighet som vi i allmÀnhet tar för given, och dessutom nÄgot av en dröm för alla preppare som vÀntar pÄ att civilisationen ska falla.
Rönnlunds âAtt odla veteâ sĂ€ger ocksĂ„ nĂ„got om att se och notera plats, vilket Ă€r ett drag som finns i flera deltagande verk. Nobumichi Achis fina, mycket detaljerade landskap i akvarellpenna pĂ„ polykarbonat visar konstnĂ€rens hemkvarter sett frĂ„n ovan och Ă€r en mycket effektiv pĂ„minnelse om att vi alla definieras utifrĂ„n vĂ„ra platser.
En liknande utsaga â men befriad frĂ„n den konkreta rummet â kan man hitta i Hiroshi Kakizakis nonfigurativa akrylmĂ„lningar som i sina titlar hĂ€nvisar till ljus som faller genom trĂ€dkronor och skogsljud. En plats Ă€r inte bara en adress eller ett stĂ€lle, utan i minst lika hög utstrĂ€ckning de minnen och förnimmelser vi bĂ€r med oss nĂ€r vi gĂ„r dĂ€rifrĂ„n.
I det organiska och ekologiska anslaget â som ocksĂ„ finns i Sanne Sihms civilisationskritiska installation av smĂ„ lerhyddor och mĂ„leri, och i Kajsa Haglunds eskapistiska dröm om att resa i hĂ€ngmattan â finns förstĂ„s ocksĂ„ en dov klang av undergĂ„ng. Som tydligast blir den kanske i Shizuko Onos mörka rum, som Ă€r fyllt av giftigt lysande och kitschiga plastfigurer. Men hĂ€r finns ocksĂ„ en paradoxal uppsluppenhet som installationen delar med utstĂ€llningen som helhet.