En gång i tiden jämfördes Prince med Michael Jackson och vice versa. Två färgade artister i samma generation, varav Prince gärna beskrevs som den mer äventyrlige. I dag med facit i hand kan vi se att Jacksons skivproduktion visserligen var sparsam men nästan hela tiden pekade framåt, medan Prince i många år gjort på stället marsch.
Det sistnämnda gäller även prinsens senaste dubbelsläpp "Art official age" och "Plectrum electrum", två skivor som är just så slarviga och ofärdiga som man numera förväntar sig från denne artist som inmutade sitt artistiska koncept för tre decennier sedan.
Art official age är ett typiskt soloprojekt med den avskalade, numera retro-maskinella budoir-pop och jam-funk som Prince gjorde så mycket mer banbrytande på 80-talsskivor som "Parade" och "Sign O´ the times". Alltjämt med frasande digitalrytmer och den numera 56-årige artisten som trånande, kråmande yngling på sängen i pojkrummet framför den narcissistiska spegeln. Svårt att se någon mening med denna matta upprepning av vad som en gång varit.
Då är "Plectrum electrum" roligare, ett löst hållet album med scenbandet Thirdeyegirl, musikaliskt en korsning av sydstatsrock och 70-talets tunga bluesrock, med en hel del läckra riff och urladdande gitarrsolon från Prince. Det är mer liv här, men ändå ofullgånget. Ungefär som bortklippta spår från en skiva som kunde ha blivit riktigt bra, om det varit mer genomarbetade och profilerade låtar.
Bästa låt: ”Plectrum electrum”