Uppsalasonen och mångmusikanten Anders Widmark bjöd tillsammans med sitt band på stor musikglädje och en oförutsägbarhet som inte endast kom från scenframträdandets variation.
”Skulle jag kunna få be om lite högre volym på pianot?”, frågar Anders Widmark, artigt men bestämt, efter att ha sökt ljudteknikerns uppmärksamhet genom hela första låten. Ytterligare ett dussin uppmaningar hinner komma innan konserten är slut.
Men det är inte bara tekniken som inte riktigt sitter utan även själva framträdandet. Det bläddras stundvis frenetiskt i nothäften och vid ett tillfälle kommer en av gästartisterna på sig själv med att börja sjunga på fel låt. Anders Widmark tappar dock aldrig humöret utan kombinerar pianosolon med att dirigera både ljudtekniker och kollegor till rätta.
När halva konserten har gått rinner dock svetten ordentligt nedför Anders Widmarks panna och kanske beror det inte endast på strålkastarljuset. Han tar en bensträckare och en vänlig herre i publiken skänker honom sin näsduk.
Publiken är måhända få i antalet och fyller inte ens halva Svandammshallen, men den är däremot både hjälpsam och entusiastisk. Utöver att sponsra med näsdukar så stödapplåderas det friskt när saker går snett och publiken har inga problem att hänga med i bandets snabba svängar.
Som när låten "Love of My Life" spelas två gånger i rad fast i helt olika tappningar. Andra omgången blir något av ett ärevarv där hela bandet får visa vad de går för. För när det stämmer så stämmer det ordentligt och bandet spelar med ett sådant driv att mina fötter regelbundet utför spontana trumsolon mot golvet. Oavsett om det framförs kärleksballader eller discopiano- låtar (artistens egen beskrivning), dessa musiker hanterar allt.
Sara Isaksson och Zoie Finer som bjuder på jazzig kraftsång, innan den gamla E.M.D. medlemmen Erik Segerstedt glider in och poppar upp det hela ordentligt. Utöver det bjuds det även på en stund dockteater och kortfilm. Tråkigt blir det då aldrig.
Inte helt oväntat applåderas bandet in för ett extranummer, vilket tycks få dem att kalla till krismöte bakom ridån. Repertoaren är uppenbart slut för nu kommer en tredje version av "Love of My Life" och alla ska vara med! Det går sådär.
Viljan är fortfarande på topp och Sara Isaksson improviserar tappert, men utbrister till sist uppgivet ”Vilken låt är vi på egentligen?”. Erik Segerstedt har strategiskt klokt retirerat bort från mickarna. Men Ander Widmark räddar åter situationen genom att lämna pianot och köra en slags segerdans till publikens jubel.