Det verkar som att Uppsala Stadsteater har gjort en medveten satsning på interaktiv teater under denna höst – flera av de föreställningar som har haft premiär de senaste månaderna innehåller element där publiken bjuds in som medaktörer till det som händer på scen.
Så därför är det inte förvånande att teatern i sin nya drampedagogiska satsning för barn gör just det – låter barnen påverka det som händer på scen. Sara Waller och Maria Trosts ”Hurra vad jag är rädd!” har arbetats fram för och med barn i förskoleåldern.
Med föreställningen följer även ett handledningsmaterial för skolpersonal och andra vuxna som skulle vilja följa upp teaterns tema med barnen – för det handlar om rädslor.
Vi får möta Sara och Maria som i teaterns värld är systrar. Vi ska få följa med när de har myskväll hos faster Asta. Chokladpudding och brädspel väntar, men för att det ska bli av måste flickorna först gå ner i den mörka, fuktiga och kvalmiga källaren, och där vet man ju inte vad för otäckt som väntar.
Stadsteaterns scen för barn- och ungdomsteater Ettan, som ju passande nog ligger i källaren, har förvandlats till ett förrådsrum där allsköns krimskrams och gamla prylar ligger utspridda.
Barnen bjuds in att sitta på mattor på golvet närmast scenrummet, men om man vill kan man även sitta i salongens två första bänkrader om det känns tryggare att ha sin vuxne nära till hands.
Scenrummet är avgränsat med en skogräns – en gräns som bokstavligen utgörs av skor. Där, berättar Maria och Sara, finns det en osynlig barriär som gör det omöjligt för barnen att kliva upp på scen – och några blir ju sugna när det ligger så många intressanta prylar där. Men ändå, en listig gränsdragning som lär barnen teaterbesökets regel nr 1: scenen är skådespelarnas.
Barnen får från salongsplats namnge olika föremål och vad de används till. En potta blir en jättes kaffekopp som gör honom snäll, en julgran blir en telefon och en lampskärm blir en hatt som ger en superkrafter. Och när Sara och Maria öppnar olika lådor i jakt på spellådan får barnen också hjälpa till att beskriva vilka läskiga otyg de möter – dinosaurier, monster, vargar och leoparder. Vad som kanske är den största förtjänsten med denna föreställning är just detta; att barnen otyglat får använda sin fantasi och se den materialiseras med hjälp av Trost och Waller och deras rekvisita. Och entusiasmen finns där hos barnen som ivrigt ropar ut sina kommandon till skådespelarna. Stor entusiasm!