Uppkäftiga "Fabian" blir i slutändan för sedelärande

Drama

Titel: Fabian – Berättelsen om en moralist

Visas på: Bio

I rollerna: Tom Schilling, Saskia Rosendahl, Meret Becker

Regi: Dominik Graf

Speltid: 176 min

Betyg: 3

Intresset för Weimarrepubliken har på sistone tilltagit, mycket tack vare tv-serien "Babylon Berlin". Epokens dekadenta leverne, ekonomiska instabilitet och nazistiska strömningar har visat sig utgöra en passande skrattspegel för dagens tidsanda. Burhan Qurbani filmatiserade i fjol författaren Alfred Döblins Weimarklassiker "Berlin Alexanderplatz", men lät berättelsen utspela sig i dagens Berlin. När regissören Dominik Graf tar sig an en annan tysk mellankrigstidsklassiker, "Fabian", har uttrycket mer gemensamt med Rainer Werner Fassbinders teatraliteter än med Qurbanis neonvisioner.

Undertiteln "Berättelsen om en moralist" är författaren Erich Kästners kommentar till tidens alltmer urspårade människosyn. Romanens Berlin är en hård värld där bara den starkaste och mest omoraliske överlever. Följaktligen brändes boken på bål av nazisterna. Präktigheten skär sig en smula mot filmens punkiga modus. Den fulsnygga inramningen lånar stildrag från campestetiken, en smittsamt kitschig gör-det-själv-skrud komplett med super 8-inslag. Scenografin tycks hämtad ur filmskolans rekvisitaförråd, ljudbilden är platt och billig. Dessa förfrämlingseffekter ger en film som skvallrar om sin egen tillkomst.

Samtidigt som vi insuper Fabians omöjliga kärlekshistoria blir det uppenbart att filmen är inspelad på dagens gator. Dominik Graf låter förtjänstfullt anakronismer betona avståndet mellan nu och då. Vid ett tillfälle snavar exempelvis karaktärerna i filmen på "snubbelstenar" – minnesmärken över Förintelsens offer. Ofta är man dessvärre mindre subtil med det historiska uppläxandet. Det blir i slutändan tröttsamt många närbilder på nazi-anslag. Trots den uppkäftiga inledningen utmynnar "Fabian" i något relativt högtravande, med tårfyllda scener till sentimental musik. När tematiken mörknar blir ironin ett hinder.

Det är svårt att inte ställa filmen mot "Martin Eden", en likartad filmatisering av en bildningsroman. "Martin Eden" lyckas dock avsevärt bättre i juxtapositionen av arkivbilder och nyfilmat material, samt med att förmedla hotet från den framväxande fasciströrelsen. Med detta sagt är det uppfriskande att "Fabian" törs lämna filmmediets förhärskande realismanspråk. Synd bara att man inte har vågat löpa linan ut.