Det är sent 1960-tal och Sophie och Otto Brentwood lever tämligen gott i sitt hus i Brooklyn – om man bortser från att de hatar varandra. När Sophie mot sin mans inrådan kelar med en katt för att den verkar lida brist på omtänksam beröring blir hon biten. Därefter imploderar hela tillvaron.
Boken är kort, men man får ångest över hur laddat varenda stycke är. Parets främlingskap inför varandra och sig själva – och position i ett samhälle stadd i stark förändring – skildras med minsta möjliga medel, men river upp största möjliga sår. En blick, en tanke, ett ord, en tystnad: gruset i makarnas, och landets, maskineri är så finmalt att det knappt går att upptäcka. Att läsa ”Förtvivlade människor” är att bevittna en kantring av tillvaron som inte går att häva och man lider med Sophie och Otto och deras tvivel, deras förlamade känslor. De känner sig invaderade; de bär både sin egen och i förlängningen hela medelklassens börda och osäkerhet utan att ha en susning om hur de ska tackla den. Och infektionen sprider sig.
Boken kom ut 1970, men har först på senare tid – mycket tack vare moderna författare som Jonathan Franzens totala engagemang och lovordande (”Hon är överlägsen Updike, Roth och Bellow”) – rankats som en amerikansk klassiker.
Och det med rätta. Sällan har jag läst så noggrant. Man vill helt enkelt inte missa en skiftning i texten, så oerhört exakt är ”Förtvivlade människor”.