När Oregon nu snart spelat i ett halvt sekel är två av originalmedlemmarna kvar i gruppen. Gitarristen & pianisten Ralph Towner – just fyllda 75 - har haft en bra karriär även utanför kvartetten med ett stort antal album i eget namn och med andra konstellationer. Han var även här på Gitarrfestivalen för sex år sedan och gjorde ett fantastiskt framträdande. Paul McCandless är hans perfekta sidekick med sin arsenal av i sammanhanget mer udda blåsinstrument som engelskt horn samt basklarinett, sopransax med mera.
Av de två övriga medlemmarna från starten, basisten Glen Moore och slagverkaren Collin Walcott, har Moore slutat nyligen och Walcott avled i en trafikolycka redan 1984. Deras ersättare Paulinho Della Porta och i sammanhanget unga Mark Walker är fullgoda ersättare.
Redan från start 1970 kom Oregon alla genrefanatiker på skam. Gruppens musik låter sig inte definieras i några enkla termer och etiketter. Ord som jazz, etno, neoklassisk, världsjazz och liknande dyker upp men säger egentligen bara att musiken är oerhört bred och musikernas kunnande lika stort. Efter runt 30 album tillsammans så kan de varandra bra.
Att det inte är något större problem med inspirationen och spelglädjen visade Oregon i tolv stycken – med extranumret – på Katalin på torsdagskvällen. Ralph Towner inledde det musikaliska fyrverkeriet på sin akustiska gitarr och vartefter föll de övriga in.
Towner spelar fortfarande ”första violin” i bandet och de flesta musikstyckena var skrivna av honom. Han hoppade mellan sin akustiska gitarr – där han är som bäst med sin virtuosa teknik, pianot och en mystisk elgitarr där det mesta såg ut att vara upp och ner och från vilken han fick fram de mest underliga ljud.
Det är ändå McCandless som är min favorit i gruppen. Den sorgmodiga tonen i hans Cor Anglais betyder mycket för de vackra melodierna som är gruppens signum liksom hans expressiva spel på sopransaxen. Han var också den som stod för det smått humoristiska mellansnacket.
Tillsammans byggde medlemmarna i kvartetten upp musikaliska vävar som ömsom skimrade vackert, ömsom växte till mäktiga gobelänger. Det var en storartad upplevelse att äntligen få se och höra dessa fantastiska musiker.
Desto mer ofattbart att det inte kom fler till konserten. Katalin är kanske landets bästa ställe att uppleva den här sortens musik; själva stället, utsikten mot de förbipasserande tågen i kvällsmörkret, den trevliga personalen. Dubbelt upp hade det minst kunnat vara på denna exklusiva konsert.
bjorn.stenberg@unt.se