Det börjar med att skådespelarna lommar runt lite planlöst på scenen. Månne som en mindfullnessövning, för sedan är det öppna spjäll i närmare tre timmar. ”Huset vid nattens ände”, skriven av tyske dramatikern Sebastian Hartmann och inspirerad av Bergmans samlade verk på scen och film, är rätt och slätt en scenisk smällkaramell. Fullbordat orgiastisk i omgångar, samtidigt som den ibland dröjer länge länge vid monologsjok som slår som sövande vågor mot sinnena. Men i det stora hela går Hartmann verkligen – respektlöst till max – all in i Bergman, dramatikern och filmaren. Och det är lika mycket liveproducerad film som scenföreställning – och resultatet är oerhört imponerande, i alla fall tekniskt.
Scenerna staplas på varandra, till synes utan röd (men möjligen död) tråd. Det existentiella ramverket är dock omisskännligt Bergmanskt vare sig man citerar eller rör sig fritt. Och mot slutet sitter han själv där och får stå till svars.
Skådespelarna följs av kameror och agerar ibland framme vid scenkanten, ibland bakom kulisserna och bilderna projiceras på den stundom roterande scenografin med förbluffande effekt och rasande skickligt agerande och klippning. Mia Benson ligger döende i en säng någonstans där vi inte ser och kameran går så nära den kan gå och hennes uppförstorade mörka ögon griper mot publiken. Senare sitter Sanna Sundqvist mitt framför oss och primalvrålar ut sin ångest så att tarmarna nästan hänger ur munnen alltmedan kameramannen är några decimeter ifrån och hennes ansikte projiceras i jätteformat på kulissen alldeles bakom.
Det är både kittlande och frustrerande på samma gång, man både ser och inte ser, sedan ledsnar man till slut på det fluktande och vill nästan gå upp och slita fram aktörerna ut i det fria. När de sedan pendlar mellan de stängda och öppna rummen uppstår så många närhets- och distanseringseffekter att man blir snurrig, på ett bra sätt.
Men ibland, när några särskilt täta filmsekvenser avlöses av mer traditionella scener, blir känslan nästan lite platt.
Eller så är det bara så att man klarar bara ett visst antal känslostormar och eruptiva uppvisningar efter varandra i rad. För varje scen exploderar verkligen, och splittret far omkring likt en tromb genom Dramaten som för att alldeles säkert lyckas genomborra varje levande person (och månne Begmans ande). Man borstar av sig och är redo för nästa krevad, men det bara pågår – Hartmann spänner demonerna för sin stridsvagn till pjäs och kör över publiken, och backar fram och tillbaka. Däremellan kippar alla kännare efter andan och kan i alla fall räkna hem otaliga referenser (mest märks "Tystnaden" och "Vargtimmen") i larmet.
Väntan till slutspurten blir således ganska urlakande. Mot slutet ringas Bergman, scenen, livet, in till sina futtigaste erbarmliga delar och närmar sig döden med en känsla, i alla fall hos betraktaren, av befrielse.