Roman
Henrik Bromander
De närmaste
Weyler förlag
Det är sent 1970-tal i Jönköping när Inger och Lars blir ett par. Hon är undersköterska på Ryhov, han mentalskötare på en "helorolig" avdelning där han tillsammans med vännen och kollegan Paul ofta tillkallas när någon patient blir ohanterlig. Två barn föds, och Inger och Lars bildar en "helt vanlig, ovanlig småländsk familj" (ur baksidestexten).
Henrik Bromander börjar dock med slutet. I romanens första kapitel möter vi dottern Rebecka, året är 2025, och platsen kriminalvårdsanstalten i Ystad. Nej, hon arbetar inte där, hon sitter av ett långt straff för bland annat medhjälp till mordbrand och andra våldsamma, vänsterextremistiska handlingar. Därifrån tar så berättelsen vid från början, när författaren i kapitel med olika perspektiv och tider försöker pussla ihop hur allt blev som det blev. Hur tystnaden sänkte sig medan familjemedlemmarna blev alltmer främmande för varandra, medan Lars jobbade sig upp i vårdbranschen och Inger sakta sjönk ner mot sitt inre mörker och sonen Richard, efter militärtjänstgöring i Afghanistan, tar ett hemligt jobb i säkerhetsbranschen. För Rebecka består tillvaron mest av den underjordiska kampen mot fascism och kapitalism.
Det är flera saker jag tycker att Henrik Bromander gör bra i sin ambitiöst upplagda familjekrönika. Vårdmiljöerna från 1970- och 80-talet är fint skildrade; ronden genom sjuksalarna med den högvördige överläkaren i täten för sitt svassande tåg av underläkare och sjuksköterskor, på sängarna undergivna och tysta patienter. Likaså fångas stämningarna från golvet kring 1990-talets psykiatrireform, som för många slutade i tragedi. Även den politiska utvecklingen under följande decennier gestaltar författaren livfullt.
En annan tråd är maktspelet mellan Lars och Paul, där den senare visar sig vara en manipulativ lurendrejare. Det är illa nog med de ekonomiska blåsningarna. När Paul så introducerar sexualitet som ännu ett sätt att manifestera och utöva sin makt över Lars – som dock, det ska sägas, ingalunda är helt motvillig – blir det nästan lite väl mycket. Det är som att Henrik Bromander mot slutet gapar över ett för stort köttstycke och bitvis är, ihop med läsaren, nära att storkna.
Det mest rörande i boken är Rebeckas längtan efter ett barn. Flickvännen har dumpat henne, inseminationerna har misslyckats, och nu, i fängelset, får hon inte fler försök. Kallt konstaterar den inre rösten: "När de släpper ut dig härifrån kommer du att vara 50."