Fascinerande om mänskliga ruiner

Öppningsscenen i Christian Petzolds nya film ”Phoenix” visar hur amerikanska soldater stannar en bil på väg genom ett ruinerat Berlin 1945. Predvid chauffören sitter en kvinna med bandage kring hela huvudet. En av soldaterna insisterar på att hon ska visa honom aniktet, och hon börjar långsamt ta loss de blodiga styckena. När hon är färdig slår soldaten ned blicken, med skam över vad han har gjort och plötsligt stumhet inför vad han fått se.

Det är en scen som nästan övertydligt koncentrerar filmens hela övergripande tematik. Petzold är intresserad av skulden, brutaliteten och överlevnadsmekanismernas krasshet i den tyska hösten, men framför allt är han intresserad av sanningens existentiella hot: Vill vi verkligen alltid veta vad som är sant? Till vilket pris?

Kvinnan med bandaget är Nelly (Nina Hoss), en Auschwitzöverlevare som återvänt och nu är på väg till sjukhuset. Hennes ansikte är förstört, och en kirurg ska försöka att ge henne ett nytt. När hon sedan hittar sin make, Johnny (Ronald Zehrfeld), på den dekadenta baren med samma namn som filmen, känner han inte igen henne. Och hon avslöjar sig inte. I stället kommer de överens om att Nelly ska spela hans, som han tror, döda fru, för att få ut ett arv.

Realistiskt? Kanske inte, och jag tror inte att Petzold är så intresserad av det. Han använder sig gärna av det osannolika för att få skruv på den här fascinerande, melodramatiska och noir-dunkla berättelsen om mänskligt förfall, och för att låta Nina Hoss – som alltså spelar överlevaren Nelly, som spelar en ekonomiskt strandsatt kvinna som spelar Nelly...– visa vad hon kan.