Min tvååring älskar att rita, och mer än något annat vill han rita på sin storasysters detaljerade teckningar av människor och djur. Det blir lätt en knepig situation som slutar med två arga alternativt ledsna barn. Tvååringens oregelbundna spiraler ovanpå sexåringens exakta djuröron och regelbundna ögonfransar ser vid en första anblick ut som ett destruktivt sabotage, men är på samma gång ett utslag av djup beundran och en önskan om identifikation. Som förälder kan jag inte, åtminstone efter att jag misslyckats med att reda upp situationen utan att tappa fattningen, låta bli att tycka att de dubbla lagren blir en fin helhet som speglar samma tillvaro, samma framtida historia, från två olika perspektiv (just det här brukar vara svårt att förklara för sexåringen).
Man skulle kunna säga att konstnärerna, och systrarna, Agneta Forslund och Mona-Lisa Eriksson är ute efter något som liknar det ovanstående i det projekt som nu redovisas i utställningen ”Tråden” på Köttinspektionen i Uppsala. I en fin helhet får betraktaren vandra runt i en nästan labyrintisk utställning där ett scengolv som tillhör byggnadens andra invånare (teater och dans) ställt på ända har blivit ruffiga väggelement som fungerar bra med byggnadens plåt- och cementväggar. Och på vägen följa en dialog mellan konstnärerna och syskonen som låtit orden vila och istället skickat verk mellan sig. Från början var verkligen den deklarerade intentionen att utforska systerskap och en gemensambakgrund, och även om en gemensam historia förstås ger upphov till något som kunde liknas vid en privat mytologi som bara kan dechiffreras av invigda så handlar utställningen i än högre grad om en dialog om de inblandades respektive skapande. Det är också vad konstnärerna konstaterar i ett utställningsblad. Bild föds som bekant alltid ur bild, och det är intressant att följa spåren av de tidigare försändelserna i korrespondensen som har tagit sig uttryck i målningar, objekt och video.
Utställningen inleds med en akrylmålning på glas, som är tillskuret som en oformlig pusselbit eller tankebubbla och visar ett landskap där ett schakt (också målningens titel) är utgrävt i marken och syns i genomskärning. Agneta Forslunds svar på glasmålningen, som alltså är gjord av Mona-Lisa Eriksson är ett objekt som består av ett scenlikt rum på en robust och utmejslad fot. Scenrummet skulle kunna vara en kombination av den impulsgivande bildens schakt och landskap visar en liten dekor med en mörk skog. Ett av träden trotsar förväntningarna och är placerad ovanpå rumsstukturen. Mona-Lisa Eriksson svarar i sin tur med ett liknande objekt, men låter den svarta scenen bli vit och reducerar de tydliga landskapsinslagen till en ett hängande objekt som, om betraktaren sträcker in en telefon i det lilla scenrummet och fotograferar, faktiskt visar sig vara ett antytt landskap.
Därpå kommer Forslund med en fin oljemålning på en oregelbundet utskuren men ändå oval MDF-skiva, ett melankoliskt landskap som visar en öde grenkorsning. I bakgrunden en väldig elstolpe som med sina många ledningar skänker hela bilden ett djupt och lite oroande allvar. Ett vitt objekt som liknar en tunnel på ett litet bord blir Erikssons påföljande replik. I lådans botten en spegel som får den väg som löper in i tunneln att fortsätta bortom horisonten. Ovanpå lådan en sten som har figurerat i flera bilder och objekt och som dessutom i sin placering blinkar med den tidigare nämnda granen ovanpå det scenlika objektet.
Och så fortsätter dialogen, som oftast kretsar kring minnen av platser och rum. Det finns också hela tiden ett stråk av det ursprungliga temat genom att konstnärerna, som syskon, uppenbarligen känner sig bekväma med att sampla varandras minnen och låta bildelement förflyttas från det ena objektet till det andra.
Men den stora behållningen av samarbetet, som för övrigt visar att Uppsalakonstnären och Haka-medlemmen Forslunds fina utvecklingskurva håller i sig, är att följa ett slags annekterande blick som går från verk till verk. Tråden är helt klart värd att följa.