Sport. Att utöva, bedöma, heja på, skriva om – kan vara bland det mest upplyftande eller ömkliga som finns. Det finns för mycket chanser, risker och straff. En drömträff på volley och hela universum stannar upp; planeterna står i givakt och den kroppsliga koordinationen hittar precis rätt i en djungel av både yttre och inre förhållanden som alla påverkar resultatet och måste tas hänsyn till. Oftast blir det ändå stolpe ut. Sport som utövare blir samtidigt som bäst när man är helt urblåst, när man bara är – inte funderar för mycket, helst inte alls. Bara gör. Ungefär som med skrivande alltså. Men vikten av goda förberedelser är däremot odiskutabel för båda disciplinerna.
Uppsalafödde författaren Per-Eric Söders bidrag till den här antologin är bland de bästa. Så har han också läst på minutiöst om det deprimerande öde som boxaren Johann Trollmann led i Nazityskland. Berättaren jagar Trollmanns (och även sportvärldens) väsen, alltmer febrigt, men vågar inte gå in i koncentrationslägret där han dog. Berättelsen går ändå i mål. Han sammanfattar det bra: "Sport är början och slut utan slut och början. Underhållning över en avgrund av liv."
Frågan är dock om den som ger starkast intryck, Ida Linde (kursansvarig på Biskops Arnö), har förberettt sig alls. Hennes "Rekviem för en eller flera spelare" känns som att hon bara satt sig och skrivit i ofiltrerad ilska. Det är rentav årets läsning i det korta formatet. Ett fjorton sidor flödande mästerligt mässande kring ett dödsfall på en fotbollsarena där varje rad rör i både öppna sår och rycker undan skygglappar på ett övertygande sätt och punkterar alla sportvåldsklyschor, som "Vi tar starkt avstånd från det som hänt". Typ tre-fyra meter? föreslår Linde, och hela den samlade sportkrönikörelitens alla tyckanden känns plötsligt totalt tandlösa i jämförelse med Lindes brännande uppgörelse. Upplyftande läsning i all sin skoningslöshet.