En av de allra bästa julkalendrarna som visats på tv är 2011-års “Tjuvarnas jul”. Det var en härlig julsaga i riktig Dickens-anda kryddad av allt det en kalender ska innehålla – en lagom mix av spänning, humor och äkta julstämning.
Att “Tjuvarnas jul” nu utkommer som fristående film, med undertiteln “Trollkarlens dotter”, så här lagom till jul är därför bara att applådera.
Allt känns dessutom igen – men så är det också till största del samma team som medverkar både framför och bakom kameran. Ett utmärkt nytillskott är Gustaf Skarsgård som spelar en av huvudrollerna som den store trollkarlen.
Åter är Klappsnapparna igång, men numera reducerade till endast hittebarnet Charlie och adoptivpappan Kurre, spelade av Tea Stjärne och Gustaf Hammarsten. De har nu blivit den mytomspunna Tomtegasten som delar ut gåvor till de fattiga från sin överfulla tjuvgömma istället för att stjäla. Men fortfarande är de jagade av svarthjälmarna, de fryntligt älskvärda Kling och Klang-figurerna Göran Forsmark och Thomas Hedengran. Allt medan resten av den forna tjuvligan (Bongo, Trollet och Skuggan) tar hand om barnen på barnhemmet tillsammans med den nu höggravida, före detta pigan Gerda.
Snart dyker dock den store trollkarlen upp, som visar sig vara Charlies riktiga pappa och som nu återvänt för att förenas med sin dotter. Men det inte helt utan baktankar.
Det gör Charlie förvirrad, för även om Kurre gör allt för att hindra henne från att förenas med Smit-Olle, som trollkarlen egentligen heter, så finns där en dragning hon inte kan motstå. Inte minst efter att Kurre och Gerda fått sitt första egna barn och tvivlet och önskan om tillhörighet satt klorna i Charlie.
Tråkigt nog håller inte filmen riktigt samma klass som julkalendern. Det är alldeles för mycket överdrifter, ibland nästan flåsigt, i såväl skådespel som dramaturgi, främst i filmens första del. Det är först då Gustaf Skarsgård kliver in som filmen verkligen landar, och det är mycket tack vare hans gedigna skådespeleri. Behöver jag säga att han är fullkomligt magisk i sin roll som trollkarl! Ja, och då fullkomligt sprakar filmen av fantasterier, förvecklingar och förtrollande scenografi.
Slutet får det att stockas i bröstet på mig. Jag kan inte låta bli att förföras även om allt är så rättrådigt att jag nästan storknar – för den där känslan av kärlek och gemenskap är väl trots allt det vi alla längtar efter.