Den danske diktaren Knud Holst rörde sig i sina få dikt- och novellsamlingar först i modernismens landskap, senare blev han mer realist. Hans första fru Kirsten Holst skrev thrillers och barnböcker i ett oerhört flöde: mellan genombrottet med "De unga, de rika och de vackra" 1976 och "Orkanen fra Hilleröd" 2007 ligger 25 vuxentitlar.
Parets äldsta dotter är ingen mindre än Hanne Vibeke Holst, om möjligt än mer produktiv. Med en mor som skrev populärt, rappt och mycket och en far inom konstprosan som i början erkändes men senare fick problem med produktivitet, självbild, alkohol, allt, går det att förstå dotterns position som könsrollsförfattare åt thrillerhållet. Det finns en litterär identifiering med modern men hur är förhållandet till fadern, modernismen, konstprosan?
Efter två trilogier om kvinnors väg till makten och om modern väntar vi oss något om detta i "Knud, den store", som bygger på en genomgång av faderns kvarlämnade brev och dagböcker och mängder av intervjuer. Titeln ska uppfattas lite ironiskt: Knuds självbild var stundtals grandios. Den bröts dock lätt i självtvivel och depression. Bokens första tredjedel har en alldeles linjär tid och ett enda perspektiv: tonårens kärleksvåndor med malande inre monolog och nästan inget yttre landskap, trist, stelt, neurotiskt. Den som är van vid hennes effektiva dramaturgi och böljande perspektiv får finna sig i något som väl kan vara en parodi på tonårsskildring, annars vet jag inte vad.
Sedan blir skildringen mer livfull och alltmer tragisk men följer i stort linjärt Knuds liv. Metaforerna är intressanta: ”Hon strör inga stora ord omkring sig … som hönsfoder”, ”Dagen tömd som en påse ärter”, ”Sjön ligger som en mattgrå femöring”. Övriga metaforer är lika valhänta. Detta får mig att tro att det också här rör sig om parodi på metaforikens anspråksfullhet inom modernismen, egentligen blinkningar åt moderns skrivsätt. Annars vet jag inte vad.
Till sist griper faderns tragiska öde tag och hennes ömhet för honom bryter fram. Då blir stilen också mer levande. Han drabbas av sjuttiotalets låga värdering av konstprosan, sin hustrus avundsvärda framgångar i populära genrer och sin självkänslas nederlag på en gång. Därmed blir han alltmer villrådig, kanske en förtätad bild av den moderne mannen.
Han blir den lille, store, Knud. Mer värd att älskas för sin möda än hånas för sina nederlag.