Den svenska delen av sommarturnén "Hux Flux" startade i bandets hemstad Halmstad och avslutas på gigantiska Ullevi i Göteborg.
Konsert
Gyllene Tider
Botaniska trädgården
Torsdag 3 augusti
Före konsertstart finns förstås en överhängande fråga: varför?
Det var trots allt 2019 som Gyllene Tider tog sin avskedsturné till just denna plats. Att nu återvända till exakt samma ställe, knappt fyra år senare, visar på en fräckhet som sannolikt får Gene Simmons i det ständigt nedläggande Kiss att vifta imponerat på tungan.
Enligt Per Gessle var det pandemin som fick honom att inse att sagan om Gyllene Tider inte var över. En cyniker sugen på att sparka in öppna dörrar kan gissa sig till att det hemma i Halmstadvillan sitter stora kalkylark uppe i både sovrum och kök.
Oavsett vad som ligger bakom är det svårt att värja sig när det nu sextioplussande pojkbandet väl ger sig ut på scenen i Botan. Det är en pigg och glad skara musiker som faktiskt verkar ha kul – inte minst sångaren själv. Redan i kvällens andra låt, "Juni, juli, augusti", ställs det svenska arenarocksskåpet på plats, och därefter följer en parad av monsterhits.
För Gyllene Tiders låtskatt är otvivelaktigt stor – och växer live. "Flickorna på TV2" får med Anders Herrlins basspel en tyngd som borde få självaste slottet att skaka. Och den på pappret så enkla "Flickan i en Cole Porter-sång" förvandlas till en storslagen stadiumballad som möjligtvis är kvällens finaste stund.
Till synes enkla låtar växte till stor arenarock, mycket tack vara gitarristen Mats "MP" Persson, till vänster.
Visst finns där emellan färdsträckor. I treackordslåtar som "Skicka ett vykort älskling" blir det tydligt att enkelheten också kan vara ett sänke. Den i sitt original briljanta "Tuffa tider (för en drömmare)" slarvas bort i ett avskalat och stundtals otajt försök till publikfrieri.
Och vid den fåniga men på skiva lite charmiga "Min tjej och jag" börjar konsertskeppet sjunka rejält. Med en egenkär och gubbsjuk Micke Syd på sång finns ingen skämskudde stor nog. Det är en plågsam stund som får en att vilja hoppa i Fyrisån för att söka skydd.
Gyllene Tider är utan tvivel ett band med flera unika och viktiga komponenter. Men det går inte att undkomma kärnan som är Per Gessle.
Lyckligtvis beläggs trummisen med munkavle resten av kvällen, och tilltaget räddas av Per Gessle som efteråt levererar en värdig och mäktig version av "Kung av sand". Därefter är hitparaden igång igen. Mot extranumren blir det nästan omtumlande, med låtar som "Gå och fiska!" och "När vi två blir en", samtliga i benknäckarversioner uppstöttade av imponerande allsång.
När den egentligen så uttjatade "Sommartider" spelas är den initiala frågan besvarad. Leendena och den uppenbara spelglädjen, inte minst hos frontmannen själv, visar på att de nog faktiskt i hjärtat var tvungna att ge sig ut en turnévända till.
Som om de egentligen någonsin skulle behöva förklara sig.