Roman
Ursula Parrott
Exfrun
Övers. Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrand
Det är 1920-tal i New York. Patricia är gift med Paul och de har lovat varandra ett öppet förhållande. Ett löfte som Patricia håller när Paul har sex med en annan – men när hon själv gör detsamma vill Paul skiljas. Patricia flyttar då ihop med sin vän Lucia och lär sig att exfruar ses som otroligt attraktiva i New Yorks uteliv. Snabbt tar ett liv av flärd, sprit och engångsligg vid. Å ena sidan känner Patricia och Lucia tacksamhet över den nya tidens frihet för kvinnor. Å andra sidan för den med sig en otrygghet och känsla av meningslöshet.
Ursula Parrotts språk suger tag i läsaren redan på sida ett, då Patricia skriver om varför Paul vill skiljas: "Ibland sa han att jag började se gammal ut. Andra gånger sa han att utseendet var det enda som talade till min fördel. Han sa att jag var ointresserad av hans intressen. Han sa också att jag envisades med att vilja odla dem allihop. Han sa att jag var passiv, eller lynnig; saknade moraluppfattning, eller var för pryd. Han sa att han ville gifta sig med kvinnan han älskade på riktigt; och att han aldrig skulle gifta om sig, bara han blev kvitt mig."
Det är fascinerande hur Ursula Parrott trovärdigt lyckas skildra en kvinna som vill ha tillbaka sin man, samtidigt som det mellan raderna blir så tydligt att hon är mycket smartare än honom. Det känns även ovanligt att läsa en helt illusionslös och ärlig skildring av hur det är att leva som kvinna i en värld som styrs av män, där kvinnors frigjordhet uppmuntras med ena handen och bestraffas med den andra.
När "Exfrun" gavs ut i USA 1929 blev den snabbt en bästsäljare. Uppsalabon och författare Elin Cullhed skriver i den svenska nyutgåvans förord intressant om hur Ursula Parrotts kön och romanens snaskiga teman gjorde att kritikerna inte vågade kalla boken för stor litteratur. Parrott sögs i stället ut på idéer och dog hemlös vid 58 års ålder. När man läser "Exfrun" är det dock uppenbart att den är stor litteratur. Känslan är lite "äntligen en klassiker som inte är tråkig!". Eller det finns förstås en massa klassiker som inte är tråkiga – men "Exfrun" är liksom extra inte-tråkig. Språket är direkt, utan överflödiga ord och eftersom allt är så rått beskrivet berörs man extra mycket när väl hoppet tittar fram. Man ser också lätt likheter mellan det som "Exfrun" och tv-serien "Sex and the city" långt senare skildrade. Förhoppningsvis är vi nu bättre på att hantera klipska kvinnor som drar ned byxorna på patriarkatet.