Han berättade själv att han när han nyligen besökte sin farfars födelseby i Italien hade innevånarna satt upp skyltar med "Welcome home Al!". Det kunde nästa ha stått något liknande när Al Di Meola nu kom till Gitarrfestivalen för tredje gången. Han verkade helt hemtam och publiken hälsade honom som en gammal vän.
Han har gjort många stilar sedan genombrottet med Chick Coreas band Return To Forever 1974. Han kom att tillhöra gruppen som i nästan rena idrottsprestationer spelade tusen toner i sekunden. Di Meola hade dock den goda smaken att lugna ned sig och satsa på finlir också.
Den senaste konstellationen Opus spelar musik med inspiration från latin, jazz, tango, flamenco och en del annat, sammansmält i Di Meolas egna kompositioner. Med all respekt för den intrikata och expressiva musik han gör så är han en bättre gitarrist än kompositör. En hel del lät ganska likadant. Fast eftersom det ändå håller så hög klass kan man leva med det. Några instrumentala tolkningar av Beatleslåtar förgyllde också. Han är ju också ett gitarrfenomen som är intressant bara att se hur han hanterar gitarren.
Roligt nog tillhör Di Meola den skara artister som pratar med publiken mellan låtarna. Det uppskattas högt.
Förutom Al Di Meolas egna gitarrkaskader imponerades jag stort av dragspelaren Fausto Beccalosi, en virtuos av stort mått och en scenpersonlighet han också. Gitarristen Peo Alfonis hamnade förstås i skuggan men visade sig vara en skicklig instrumentalist.
Tidigare på eftermiddagen spelade mexikanska José Macario Trio. Den skicklige gitarristen hade dagen innan visat vad han kunde på helt egen hand och han behövde knappast förstärkningen av bas och trummor. Många toner blev det, i snabbt tempo.
Claes Ottelid & Tina Quartey visade än tydligare vilken bredd Gitarrfestivalen har. Duktige gitarristen Ottelid har specialiserat sig på svensk folkmusik som han anpassat till gitarren och en del egna alster i samma genre. Med Tina Quarteys exotiska slagverk till det får musiken plötsligt ytterligare en dimension och lämnar det genremässigt låsta.
Gitarrfestivalen rullar vidare och då känner jag redan att den bjudit på så mycket. Törs knappt tänka på hur det ser ut om ytterligare någon dag.
kultur@unt.se