Vi lever med en märklig fixering vid Ryssland också under de perioder då nyhetsflödet inte fylls av rödkindat upphetsade officerare som pilkar efter ubåtar i Stockholms skärgård. Den ryska björnen är liksom alltid närvarande och aldrig riktigt stilla. Det är inte det som är det märkliga. Läget i Ryssland har enorm betydelse för alla grannländer. Det konstiga är att vi ändå vet förhållandevis lite om vårt stora grannland. Det är lite som om vi struntade i babusjkans många lager och stirrade oss blinda på den minsta dockan, som just nu heter Putin, och låter den definiera alltihop. Det blir förstås en monumental förenkling.
Men kanske vill vi ha mer. Nationalmuseums stora utställning med den ryska konstnärsgruppen Peredvizjniki, som under det sena 1800-talet bröt med akademiernas idealisering och skapade en storslagen, teatral realism, blev för ett par år sedan en oväntad publiksuccé. Kanske delvis för att vi hungrar efter en mer varierad bild av Ryssland. Det är i varje fall en infallsvinkel när Nationalmuseum under hösten presenterar en samlad bild av en lite lägre period av rysk konsthistoria genom ett högklassigt urval från Ryska museet i St Petersburg.
”Från tsarer till folkkommissarier” presenterar lite förenklat den konst som föregick Peredvizjniki, och som Ilya Repin och gruppens andra medlemmar revolterade emot. Men också det som följde sedan. Peredvizjniki blev ett startskott för några riktigt vitala decennier i den ryska konsten.
I några trånga salar, som vi lär få leva med så länge Nationalmuseum befinner sig i exil i Konstakademins jämförelsevis småskaliga lokaler, rör sig utställningen från ett tidigt 1800-tal som i stora drag följer rörelserna i den europeiska konsten och vidare till den avantgardistiska explosionen i början av följande sekel och slutar i ett sovjetiskt måleri som drar en suck av lättnad efter Stalins död 1953 då regimen för några år lättade på censur och restriktioner.
Det blir med andra ord en tät och ganska mastig historielektion. Lite för mastig kanske, men det är roligt att se romantik med ryska förtecken och följa linjen från idealisering till större realism och nya intryck. Aleksandr Ivanovs friluftsmålning ”Fyra nakna pojkar” från mitten av 1800-talet förebådar exempelvis den franska impressionismen på ett slående sätt.
I några få verk slår utställningen också fast den enorma spännvidd som återfinns i den radikala ryska konsten från 1900-talets första decennier. Malevitj nonfigurativa suprematism, Kandinskys musikaliska abstraktioner, Chagalls egenartade poesi. Men ännu intressantare är kanske mötet med de konstnärer som verkade under sovjettidens restriktioner. Under 20-talet blommade den sovjetiska konsten, och verk som Aleksandr Dejnekas ”Textilarbetare”, en hårt stiliserad återgivning av en fabriksmiljö, har en tidlös futuristisk kvalitet. Hoppet till 40-talets idealiserande och platt programmatiska hyllningar till livet i Stalins lyckoland är gigantiskt. Det blir en lättnad att gå vidare till det korn av frihet som finns i Jurij Pimenovs krispiga, ljusa stadslandskap från 60-talet, en tydlig frukt av Chrusjtjovs relativa töväder.
”Från tsarer till folkkommissarier” blir en sammanfattning som vill få med lite för många aspekter. Men i väntan på nästa ubåtsjakt erbjuder den en betydligt rikare Rysslandsbild än det generella medieflödet.