Biografi
Lars Andersson
Göran Tunström: Försök med ett liv
Bokförlaget Polaris
Alla vägar leder till Sunne. Och förstås till Koster. Men de leder dit genom Uppsala, den grekiska ön Hydra och vidare via USA, Sydamerika, Asien och Baltikum, europeiska storstäder eller Nya Zeeland. Det mest bestående intrycket jag får av författaren Lars Anderssons biografi över Göran Tunström är att en ständig förflyttning – dock med inre återkomster till Sunne och Koster som fasta punkter – var själva förutsättningen för Tunströms skrivande.
Hos Andersson markerar således Tunströms olika resmål de olika etapperna i hans författarskap. Det är ett originellt sätt att komponera en levnadsteckning, eller så är det kanske mest ett grepp för att hantera det överväldigande källmaterial som Andersson rör sig med. Boken är med sina 862 sidor en av de senaste årens längsta svenska författarbiografier. Den är också osedvanligt pratsam och ingående, för att inte säga överbelamrad med information. Kanske är det så att Andersson vill ge Tunströms röst så mycket utrymme som möjligt. Eller också kan han inte förmå sig att sovra i materialet, i synnerhet inte i Tunströms under arbetets gång återfunna brev och dagböcker. Anderssons egen röst bryter ofta in, såväl i ett direkt tilltal till läsaren, som i egna minnen av Tunström och den litterära miljön som båda rört sig i. Lägg till hans tolkningar av Tunströms verk, och ibland också av hans tankevärld, det senare alltid vanskligt för att inte säga spekulativt.
För en Uppsalabo kan Tunströms formativa år i Uppsala (där han vantrivdes) vara intressanta, från gymnasieåren vid Fjellstedtska skolan till de mycket tidiga författarambitionerna och det flitiga deltagandet i Litteraturklubbens författarkvällar. Uppsala återfinns också i hans mörka roman "Tjuven" från 1986, där Silverbibeln spelar en framträdande roll, och som senare blev pjäs i sonen Linus Tunströms regi på stadsteatern.
Anderssons respekt för källhänvisningar och belägg är definitivt en av biografins största förtjänster, särskilt i en tid då biografier tyvärr alltmer fiktionaliseras och hänvisningskulturen blir allt slappare. Hans jäktade och medvetet hackiga stil (som möjligen vill hålla jämn takt med den i Tunströms egna anteckningar och brev) känns dock mer som ett skönlitterärt formexperiment och är därför distraherande. För att parafrasera den som en gång hade testat att läsa ”Krig och fred” enligt diagonalmetoden: jag vet att det hela handlar om Tunströms liv, men något helhetsgrepp om själva författarskapet får jag inte.