Året är 1983. Det rasar ett brutalt (som om krig någonsin var något annat) inbördeskrig i Sudan – staten kommer senare att delas i ett Syd och ett Nord. Mitt i detta försöker ett antal nu föräldralösa barn att hitta säkerhet någonstans. De vandrar hundratals mil för att till sist hamna i flyktingläger i Kenya. På vägen dit tvingas de utstå fasor och lidanden ingen som inte är med någonsin kan förstå.
Femton år senare är de fortfarande kvar i det påvra och mycket överbefolkade lägret. Men några av dem får chansen att komma till USA. Det är bröderna Mamere, Paul och Jeremiah samt deras syster Abital. Av olika orsaker får de inte komma till samma ställe utan skiljs under hjärtslitande former från varandra.
Så är de då i trygghet, men i ett land de inte har en aning om hur det fungerar, bara hjälpligt klarar språket i. Handläggaren Carrie (Reese Witherspoon) gör sin plikt och dras motvilligt in i deras liv. De komiska kulturkrockarna bjuder på en del skratt vilket kan behövas i all tragik som filmen bjudit på dittills och det är oftast som man skrattar med dem än åt dem. Det är ju annars lätt att det blir en komisk effekt av ”vildarna i civilisationen”. De blir inte exotiserade utan får bli människor.
Visst finns det ett hollywoodskt raster lagt över hela produktionen. Egentligen hade ju inget behövt förstärkas eller sentimentaliserats, verkligheten bjuder på allt som behövs för en stark och gripande historia, även om just detta är en fiktiv berättelse som bygger på olika öden. Men det gör det förstås lättare för oss att ta till oss det hela. Reese Witherspoons roll tillför ju egentligen inget mer, men vi känner till henne och hon blir vår följeslagare in. Och näsdukar rekommenderas.
Brödratrion spelas alla av personer som själva varit med om just detta, som flyktingar, som barnsoldater. Det gör att filmen får en extra dimension, en ingång som griper tag lite extra. De gör alla också ett mycket autentiskt intryck i sina ”roller” och det är mycket lätt att känna sympatin för dem, de tar sig genom rutan direkt.
Förutom själva grundhistorien så är det intressant att se USA:s flyktinghantering på hemmaplan, förutom då att de stänger gränserna helt efter ”nine eleven”. Här är det rätt ut på arbetsmarknaden dag ett. Flygbiljetterna ska betalas tillbaka. Här är flyktingarna resurser och de ska klara sig på egen hand så fort det går. Vilket ibland ju inte är så snabbt efter allt de gått igenom.
Sammantaget en starkt gripande film som man får ta med den hollywoodska inramningen. Kan den dessutom öppna våra ögon likaväl som hjärtan för världens lidande, så mycket bättre.