Eva Duarte blev med tiden ett slags nationalhelgon i Argentina som Evita Perón. Hon startade i påvra omständigheter för att med hårt slit och personliga uppoffringar att ta sig till toppen bara för att dö i cancer vid 33 års ålder 1952. Hon är fortfaran de en omstridd personlighet. Samtidigt som hon säkert skodde sig själv en hel del införde hon viktiga politiska reformer i l a ndet , bland annat kvinnlig rösträtt.
Det är klart att det är suveränt material att göra en musikal av. ”Evita” tillhör också de musikaler som ofta sätts upp. Nu är det dags igen.
Charlotte Perrelli har gjort rollen tidigare, för två år sedan, så hon är väl förtrogen med den. Det märks för hon själva rolltolkningen mycket bra, jag är imponerad större delen av föreställningen. Hon går verkligen ”i roll”, och blir mycket trovärdig, hon blir Evita på något sätt.
Däremot förvånas jag av att sången bitvis blir så knackig. Hon har själv sagt i en intervju att det är svåra passager, särskilt i de mer berättande partierna– och det är bara att hålla med, Lloyd Webber har inte gjort det lätt för Evita-rollen. Själva ”ariorna” går mycket bättre. Så när hon sjunger ”Dont cry for me Argentina” är intet öga torrt, inte hennes heller. Men den kontrasten mellan roll och sång hade jag trott skulle bli tvärtom. Ett ibland dåligt mixat ljud drar också ned.
Patrik Martinsson som berättaren Che har det lättare och han gör det också starkt närvarande helt igenom, liksom ensemblen. Scenbygget är storslaget och effektivt, vilket bidrar till att tempot är rappt och bra. Föreställningen som helhet fungerar också fint och ger en dramatisk inblick i en stormig tid, i ett land som ännu svajar. Fortfarande lär helgonet Evita vara en inspiration, inte minst för nuvarande president. Sämre förebilder kan man ha.