Skräck/komedi
Titel: Death of a unicorn
Visas på: Filmstaden Luxe, NF Bio Gränby
I rollerna: Jenna Ortega, Paul Rudd, Sunita Mani
Regi: Alex Scharfman
Speltid: 108 min
Betyg: 1
De snuskigt rika har kommit att utgöra en återkommande måltavla för mainstreamkulturen. Detta efter framgångarna med satirer som "The White Lotus" och "Triangle of sadness". Creature feature, eller monsterskräcken, är en genre som brukar innefatta någon form av systemkritik. Det ligger i monstrens natur att vända upp och ner på samhällsstrukturer och blotta orättvisor. Ett tillskott i genren är "Death of a unicorn", där hämndlystna enhörningar löper amok, tillsynes rättmätigt, bland opportunistiska miljonärer i alpmiljö.
Produktionsbolaget A24 har tidigare producerat folkloristiska skräckfilmer av Ari Aster och Robert Eggers, men "Death of a unicorn" befinner sig långt ifrån dessa herrars distinkta formspråk. Snarare tycks filmen eftersträva någon form av slätstruken "direkt-till-Disney-Plus"-estetik med Jenna Ortega i rödfärgade hårtoppar, rejält överspel och (medvetet?) undermålig datagenerade specialeffekter. Billighetens formspråk yttrar sig även i filmens pratiga konstruktion: kammarspelets. Några få scener utspelar sig utanför den luxuösa alpvillan, vilket gör det extra svårt att begripa hur budgetnotan kunnat landa på 15 miljoner dollar.
Men varken de taffliga specialeffekterna eller den avgränsade geografin hade behövt utgöra ett problem; många av genrens klassiker har arbetat utifrån just dessa restriktioner. Ett modernt ensembledrama känns härligt otidsenlig, och hade kunnat utmynna i anakronismer i stil med "Knives out"-serien. Men filmens ironiska ton blir outhärdlig i längden. Samtliga karaktärer, förutom Ortegas tonårsdotter Ridley, är lövtunna stereotyper och gestaltas helt utan medkänsla. Deras funktion är att visa sig genomruttna så att enhörningen kan slakta dem med gott samvete. Satiren är en konstform som bygger på sådana schabloner, men det är här svårt att se vad man ens gör sig lustig över. Det finns gott om referenser till reella bondskurkar som Bezos och Musk, men längre än så sträcker sig inte samhällskritiken. Efter allt detta förkastande av karaktärspsykologi är det därför en smula överraskande att filmen mynnar ut i en tårdrypande pappa-dotter-försoning. Även enhörningarna visar sig utgöra någon form av återförenad (icke-regnbågsfärgad) familjekonstellation.
"Death of a unicorn" misslyckas med att vara läskig, rolig eller ens tänkvärd. Det enda positiva är det inte lär bli någon uppföljare.