I december tog Tomas Andersson Wij under två kvällar på Cirkus i Stockholm och spelade igenom mycket av det mesta från den långa karriären. Riktigt så mycket blev det inte när han gästade Uppsala och Katalin under lördagskvällen. Tomas Andersson Wij har en lite annorlunda bakgrund än många andra artister. Han är journalist i botten, och uppväxt i en starkt religiös miljö. Båda delarna har präglat en hel del av hans musikaliska gärning. Inte minst brukar hans journalistiska ådra göra att han har långa, berättande mellansnack. Denna kväll var de inte lika framträdande som de brukar vara, han pratade mindre. Det var dock aldrig något svaj i kommunikationen till publiken, han är mycket duktig på det. Allra sista låten framförde han utan mikrofon vilket gav en extra närhet till lyssnarna.
Hans främsta kännetecken är förstås den klangrika och känsliga rösten. Han har det där lilla (eller stora om man så vill) extra som gör att det allra mesta känns angeläget. Efter mer än 20 år som artist har också många sånger att välja på. Det splitter nya albumet med just namnet ”Splitter, Vol 1” innehåller låtar som blivit över på resan men som var förtjänta av en ny chans. Och det är förstås en styrka i att kunna ge ut ett album med ratade låtar och få det att kännas nytt och fräscht. Visst kan flera av hans låtar överhuvudtaget kännas likartade och melodierna mer som bärare av de alltid intressanta texterna än bara starka i sig. Men det funkar ändå bra.
Han tillhör visrockpoeterna och hans texter går utmärkt att bara läsa också. Han tar in hela livet, existentiella frågor, vardagsliv, kärlek och död.
Någonstans är det lite ironiskt att det är tolkningen av poeten Torleif Styffes text, tonsatt av Sven-Ingvars, ”När solen färgar juninatten” från ”Så mycket bättre”, som blivit hans riktigt stora publika genombrott. Han gör den dock suveränt, även denna gång.
Hans sånger inramades av klaviaturspelaren Conny Stark med en mystisk spelapparat och multi-instrumentalisten Erik Arvinder vilket gav dem en bitvis annan dräkt. Trots den lilla sättningen fick de till en imponerande bredd i framförandet. Konserten som helhet tillhörde de där som man går ut från stärkt som människa.