Leif Holmstrand presenteras ibland som en av den yngre generationens mest intressanta konstnärer i Sverige i dag. Han gör installationer och performanceföreställningar. Inte sällan använder han något så konventionellt som virkningar i sin konst. Hans konst har ofta ett experimenterande uttryck, långtifrån penseldrag och olja ? se några av hans verk på www.leifholmstrand.com. Trots denna modernitet är det människan som står i centrum. Som poet debuterade han 2002 och förutom fyra samlingar dikt har han också publicerat en diktsamling under pseudonymen Anna-Maria Ytterbom på förlaget Oei editör.
Det finns en humor, i den nya samlingen återhållsam, i mycket av det Holmstrand gör. Ofta är det en lek med olika nivåer av språk.
Otuktat kött
Ett bröst kan sitta på en axel,
en hand på ett huvud.
En man kan ta loss en annans ansikte
och bära det som sitt eget.
Plötsliga förvandlingar kan drabba individen
i sprängande attacker: tänderna faller ut
och ersätts av nya,
naglarna blir klor
och smittan bor i den sjukligt färgade saliven.
Stycket är hämtat ur Leif Holmstrands nya diktramling ? som bygger på 23 skräckfilmer. Utan sin suggererande musik och sina överraskningseffekter blir rysaren bisarr och att beskriva den i text gör den märkligt komisk. Han kommenterar titlar och scener. Det är med en analyserande torrhet han möter skräckfilmens känslosvall. Det känns lite som ett recept för den som blir paniskt rädd att se skräckfilm. Ett lugnande mantra, den akademiska blicken. De som använder Holmstrands glasögon framför bioduken ser filmens detaljer, metaforer och symboler. Poeten kommer med små psykologiska tolkningar som ger samlingen en aura av förståelse för människans inre bräckliga natur och psykologiska virrvarr. Det har sina poänger.
Men vid läsningen av Vid mardrömmens mål ställer jag mig främst frågan: vad är dikt? Det är en fråga som borde dyka upp varje gång man läser texter som vill vara dikt på ett eller ett annat sätt. Kanske borde den också omformuleras till: är det här dikt? När nu Holmstrand tänjer på begreppet, likt många andra nutida poeter, blir frågan åter aktuell.
Frågan behöver inget fullständigt svar, men så mycket kan sägas: läsaren behöver inte vara bekant med filmerna. Rysarna är samlingens form och dess innehåll är det mänskliga psyket och dess symboliska språk ? så långt gott ett underlag för allmängiltig dikt. Men Holmstrand hade tjänat på att vara tydligare och lite modigare, speciellt i sina psykologiska analyser och i sin humor. I detta har den sina brister. Vad är det som berättigar att samlingen är 120 sidor lång? Efter ungefär halva boken känns det som poeten upprepar sig. Och när det mot slutet kommer en del som heter Överblivet material känns det mest som en övertydlig drift med det extramaterial som brukar följa med DVD filmer. Strykningarna skulle varit hårdare.